Utgiven | 2020 |
---|---|
ISBN | 9789177712459 |
Sidor | 328 |
Orginaltitel | The Family Upstairs |
Översättare | Sanna Hellberg |
Först utgiven | 2019 |
Jag har hunnit läsa ett par böcker sedan Familjen Lambs hemlighet. Men då brukar det räcka med att jag bläddrar lite i boken så kommer historien snabbt tillbaka. Men denna gång var jag tvungen att läsa om hela boken, från pärm till pärm. Jag kände redan i hennes förra roman Varje steg du tar att historien var flyktig och rörig, det återupprepar sig även här. Jag är ett stort fan av Lisa Jewells böcker. De är på ytan feelgoodhistorier som skaver. Vändningarna är flera och det finns en nerv som skapar ilningar och kårar.
I familjen Lambs hemlighet står ett hus i centrum. Huset på Cheyne Walk i tjusiga Chelsea i London står övergivet och Libby Jones ärver det på sin 25-årsdag. Hon blev adopterad som barn eftersom hennes biologiska föräldrar dött. Huset är värt massor av stålar och Libbys liv förändras över en dag. Hon får reda på att hon som spädbarn hittades i en vagga från Harrods i denna kåk där tre döda vuxna och ett självmordsbrev också fanns.
Här börjar en skakande historia som berättas av tre olika röster. Dels får vi vara med i nutid via Libby Jones utforskande om sin tidiga uppväxt. Sedan får vi vara med då det begav sig via ett av barnen som då bodde i huset på Cheyne Walk. Den andra rösten är en numera vuxen person som bodde i huset som barn, och nu återberättar sin version i biografi-stil. Den tredje rösten är ytterligare ett av husets barn som av olika omständigheter flyr och söker skydd i sitt märkliga barndomshem. Huset som över tid blev ett påtvingat kollektiv som på sikt utvecklades till en sekt i miniformat.
Det är gripande och intressant, men det är något med historien som gör att den inte fastnar. Ledtrådarna slängs ut hipp som happ och förankras inte riktigt. Det är synd för här målas en riktigt fruktansvärd och spännande berättelse upp. Men det är väldigt många karaktärer som samsas i Familjen Lambs hemlighet och jag tenderar att blanda ihop dem. De är för lika i sina beskrivningar helt enkelt. Om allting hade blivit mindre spretigt och mer förklarande hade det kunnat vara en fullträff. Intressanta ingredienser råder det ingen brist på.
Publicerad: 2020-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2023-04-04 18:30
Inga kommentarer ännu
Kommentera