Recension

: Det lysande mörkret: Jon Fosses dramatik
Det lysande mörkret: Jon Fosses dramatik Leif Zern
2006
Norstedts
6/10

Engagerat utan stavningskontroll

Utgiven 2006
ISBN 9113016024
Sidor 134

Om författaren

Leif Zern är teaterkritiker på Dagens Nyheter och har tidigare publicerat böcker om Shakespeare och Ingmar Bergman.

Sök efter boken

Det lysande mörkret börjar med en relativt personligt hållen presentation av teaterkritikern Leif Zerns förhållande till Jon Fosses dramatik. Det går inte helt fullt att komma ifrån att det känns som att sitta på andra sidan glaset av ett studiorum. Genom den för mig genomskinliga rutan iakttar jag Zern som i ett inledande stadie, något trevande börjar intervjua Fosse. Den senare sitter alldeles tyst. Han ser ledsen ut på ett respektingivande vis. En värdig man.

Filtrerad. För nu är det Zern jag tittar på. Han verkar engagerad, skärpt, möjligtvis något lite för otålig och en aning för personligt angelägen. Kritiken av kritikerns bok kan i stort sammanfattas i avståndsmätningen mellan en personligt hållen introduktion till Fosses författarskap och en mer djupgående objektiv analys. Zern mäter hyggligt. Han håller sig inom en enkel och överskådlig presentation av Fosses dramatik, ringar in dess särdrag, beskriver den litteraturhistoriska förankringen och den specifika tonen. Zern textanalyserar mer än ägnar sig åt biografi, men han tycker faktiskt en hel del också. Det lysande mörkret kan läsas, och det utan några större besvär av totalt dramatikovana personer – liksom, med behållning av de något mer bevandrade.

Subjektiviteten är mestadels ändå på rätt och lätt nivå, om än stegrande. För eftersom Fosse bara sitter där moltyst på sin stol så tar Zern så småningom saken allt mer i egna beskrivarhänder. Engagemanget är stort, men uppenbarligen inte tillräckligt stort för att se till att skaffa en kompetent korrekturläsare. Det vore därför en lögn att påstå att Det lysande mörkret är någon lysande bok. Mycket också för att den håller sig inom breda marginaler och inte vågar gå mer åt ett håll än något annat. Den är lagom pretentiös, lagom pedagogisk, lagom personlig och lagom djuplodande.

Lagom är alltid bra, men aldrig omvälvande.

Nyfiken blir man ändå, på Jon Fosses tystnad, de minimalistiska alstren utan vändpunkter, fulla av märkligheter som aldrig inträffar. Pauserna lockar skrämmande även de, liksom avsaknaden av skyddsfilter.

Textutdrag (Visa/göm)

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2006-12-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-15 19:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2326

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?