Niko Erfanis debutbok är inte så mycket en samling dikter, som en långdikt på hundra sidor med mycket luft. I stort sett varje rad (ibland två rader) får en hel sida på sig.

Diktraderna är enkla på det sättet att språket aldrig är tillkrånglat, och de ser enkla ut skrivna endast i gemener och utan interpunktion – men de lyckas ändå visa fram hur komplexa och komplicerade relationer kan vara.

Ibland är det på gränsen till alltför bekant, med formuleringar som är allt annat än originella:

i mina febriga nätters drömmar
ser jag dig

din kalla hand på min brinnande hud

Men rösten är ändå stadig och i samspelet mellan raderna/sidorna händer ändå något:

han kommer alltid tillbaka

du har lämnat mig

Och:

han är ingen man

han är en man

han är ett svin

jag vet inte vad jag ska säga

säg att det inte kommer göra ont

Relationen mellan jaget, duet och han är först inte helt klar. Det skulle kunna handla om en kärleksrelation, eller relationerna inom en familj. Det ger en läsning som kan vara öppen och utforskande, även inför det faktum att olika relationer inte alltid är helt enkla att placera in i fack.

Kanske finns där även en glidning i perspektivet, eller i alla fall en öppenhet för en sådan läsning. Med omtag efter omtag, rad efter rad, söker dikten sig framåt och allt eftersom växer det fram en bild av en familj – den där enheten där banden alltid finns kvar även när de brutits.

Det fint formgivna omslaget, skapat av Sepidar Hosseini, har precis som bokens innehåll en lekfullhet i sitt slingrande. Samtidigt pekar omslagsbilden på en större hoppfullhet genom de öppna trådarna som lugnt vilar under titeln. Cirkeln är inte sluten, det går att hitta ut.