En plattformsinnovatör har större chans att få en bra pension att leva på än den som samlar in elsparkcyklarna. Varför tänker jag så här helt plötsligt? Liksom out of the blue? Kanske för att jag saknar en samhällsdiskussion som tar ett större grepp på hur arbete värderas.

För att se på det från en annan vinkel. I den första berättelsen i serieboken På äventyr i senkapitalismen är det så illa att Morris inte kan betala räkningarna. Hans kompis John får idén att de ska registrera sig som ”Voi-jägare”. Jobbet innebär att för varje upphittad cykel får de en liten ersättning när de laddar upp och registrerar den i appen. Idén är bra tills Morris får nästa elräkning. De har laddat upp elsparkcyklarna hemma hos honom och elräkningen är högre än någonsin.

I boken finns sammanlagt fyra berättelser. Huvudpersonerna är Morris och John och deras till-och-från-kompis Hunter. Dynamiken i gänget utvecklas. Någon är snäll och ansvarstagande, den andra är partysugen mest hela tiden och den tredje kommer på lösningar som ligger i gråzonen.

Att vara ung, stark och lättrörlig är en fördel, som innovatören för gig-plattformen sade. De första jobben kan ju vara lite tuffa och slitsamma men ändå lite spännande. Om Morris och John fortfarande inte i fyrtioårsåldern kommit vidare får de väl skylla sig själva, när de inte tog chansen att utbilda sig till något bättre.

Det finns ingen gig-plattformsinnovatör som säger så där i pratbubblorna. En dikeskörning i recensionsskrivandet. Ber om ursäkt.

Alltså. Tillbaka till de unga grabbarna. I alla fyra historier är de involverade i ett nytt jobb. Ett gig som förr kallades kneg som förr kallades påhugg. I alla tider har det funnits timlönare. Eller säsongsarbetare (läs gärna Ellas recension av Svarta bär. Om det finns några anställningsvillkor, så ligger tyngdpunkten på att finnas till hands med sin kropp 24/7. Och den framtida pensionen? Den lär inte överstiga gränsen för låg ekonomisk standard, något som enligt definitionen är 60 % av rikets medianlön.

Svårt att hålla sig till ämnet i den här recensionen. Nytt försök.

Tommy Sundvalls seriehistorier är dråpliga. När Morris, John och Hunter tar sina korta gig-jobb hamnar de i situationer de inte kan kontrollera. Ungdomsårens vimmel när ingen riktigt visste vad den ville bli som vuxen, så skulle kanske bokens antihjältar formulera sig. Särskilt när de har dragit i sig sina öl, groggar eller rökt på.

Men de fyra berättelserna är tydliga i sina exempel på hur arbetslivet kan se ut. Grabbarna är helt enkelt i en enda ond cirkel, eller rättare sagt längst ner i samhällspyramiden. Någon enstaka gång glimtar insikten om de stora klasskillnaderna men Morris, John och Hunter är bara symboler för ofrihet. Vare sig de skärper sig, rycker upp sig eller är tillgängliga jämt är ekonomin usel. Festsuget tar över. Nästa veckas räkningar kan vänta.

Här har vi orsaken till att jag återigen glider utanför recensionsuppdraget. Jag saknar den breda diskussionen i medierna (eller bland mina medelklassbekanta) om klasskillnaderna. Förutsättningarna är verkligen inte lika för alla eftersom vi är djupt beroende av ett samhällsystem där arbetet värderas olika. Transport, vård och omsorg – nämn den människa i dessa branscher som offrar sin kropp och blir en rik pensionär. Bryr sig inte plattformsinnovatörer, mina medelklassbekanta eller Timbros åsiktsförmedlare om människorna längst ned i samhällspyramiden?

En frustrerad recensent kommer inte längre än så här.