Jag vet, julromaner spelar i en egen feelgood-liga med en egen måttstock. Men när det gäller En sagolik jul tror jag inte att man kan älska hästar, jul och snöfall så mycket att det går att bortse från både logiska luckor och ett händelseförlopp som är mer än lovligt förutsägbart.

Och ja, den här texten kommer att innehålla spoilrar. Om du har läst de första två böckerna och ser fram emot den tredje delen i Kungsbackakvartetten så ska du sluta läsa nu.

Stackars, stackars Hedvig som har blivit lämnad av sin man, den otrogne fulingen Daniel som hon varit tillsammans med sedan hon var 16 år. Det är visserligen ett tag sedan, minst ett år, men Hedvig har inte kommit över att hon inte längre bor med Daniel och dottern Märta i sekelskiftesvillan i Onsala.

Redan här börjar jag skruva irriterat på mig. Hur kan två ridlärare ha råd med en sekelskiftesvilla i Onsala? Så vitt jag vet är det inte direkt något yrke med goda förtjänstmöjligheter. Och om vi ska fortsätta med ekonomin, så är det ju märkligt att Daniel kan köpa sig en annan villa med sin nya kärlek Malin och dessutom köpa ridskolan där han jobbar tillsammans med Hedvig. Hedvig däremot, hon har bara råd med ett fallfärdigt radhus och en skruttbil.

Nåja, Hedvig slipper åtminstone att ha sitt ex som chef och kan sluta att jobba på ridskolan eftersom hon får jobb hos sin gamla vän Madeleine på Fors gård istället. Där jobbar även Filippa, som hon också var vän med förr i världen. Den enda som saknas för att fyrklövern från skoltiden ska vara komplett är Rebecka, men hon jobbar med reklam i Göteborg och har dessutom något otalt med Madeleine.

Fors gård är något av en Bullerby, där alla är snälla och ställer upp för varandra. Motpolen är Daniel på ridskolan och han försöker med all makt förstöra för gänget på Fors gård. Han lägger sin välgörenhetsritt på samma dag och meddelar tidningarna att Fors gårds välgörenhetsritt är inställd, till exempel. Det är verkligen inte snällt!

När Hedvig ska följa med Rebecka på ett kläd-event i Göteborg, har hon först shoppat loss på exklusiva klänningar hos Gabriella Diaz, som Hedvig känner från Märtas skola. Hedvig har inte råd att laga sin bil, men hon kan utan vidare köpa ett antal designerklänningar på sin ridlärarlön, men nåja, ska man på kläd-event med reklamfolk kan man inte komma i ridbyxor, det är ju klart.

Det känns deprimerande att läsa följande i en roman från 2021:

Är det så här hon ser ut nu för tiden? Hon har alltid varit övertygad om att hon haft en kroppsform som en vas. Men nu, när hon prövande betraktar sig själv är det faktiskt som Gabriella säger. Det är helt klart en päronform som stirrar tillbaka på henne. Höfterna har blivit bredare, överkroppen längre och axlarna mer sluttande. Brösten liknar mer ett par ledsna taxöron än ett par käcka mopsar som hon hoppats på. Men det påverkar förstås inte päronformen, mer självkänslan. Hedvig suckar.

Vi förstår ju att det inte kommer att bli lätt att få fason på den här förfärliga uppenbarelsen. Men Hedvig är ju som väl är hos Gabriella och hon trollar fram både självkänslan och livsglädjen med ett par fantastiska klänningar! Tänk, så lätt det kan vara i feelgood-världen ändå.

På kläd-eventet träffar hon som hastigast Niklas, en man med snälla bruna ögon, och då vet vi redan vartåt det barkar. Hedvig blir chockerad över att Rebecka verkar ha en affär med sin gifte chef och här låter hon som om hon snarare hör hemma i samma sekel som Jane Austens hjältinnor än i samma århundrade som vi andra.

Man skulle kunna sammanfatta hela romanen som en räddningsaktion: Hedvig räddar Rebecka från att göra bort sig på kläd-eventet, Rebecka räddar Fors gård från för få deltagare på välgörenhetsritten. Niklas flyttar in i radhuset bredvid Hedvig och räddar henne från att för evigt vara ensam. Vem som räddar Madeleines häst Messi, som Hedvig red ner i ett dike så att han blev halt, får vi dessvärre aldrig veta. Men vi kan nog i det här fallet utgå från att hälsan tiger still, han repade sig säkert. Annars skulle Hedvig aldrig ha förlåtit sig själv och det vill vi ju verkligen inte vara med om, så här precis innan jul.

Oj, jag glömde visst hundvalpen! Den som Hedvig motvilligt tog hand om för en kort tid men förstås ville behålla, fast den redan var tingad av en hundvan familj som uppfödaren Bitte Hurtig dessutom kände. Men där rycker oväntat Hedvigs pappa in och räddar hunden. Eller om det är realationen till sin dotter han räddar, det är oklart. Han känner Bitte Hurtig och ser till att hundvalpen kommer dit den hör hemma, nämligen till Hedvig och Märta. På så sätt gör han äntligen ”rätt”! Han har nämligen mest gjort ”fel” under hela Hedvigs uppväxt, men särskilt efter hennes skilsmässa. Den tanklöse fadern har nämligen spelat paddel flera gånger i veckan med den otrogne ex-svärsonen. Det är väl ändå den absolut värsta förbrytelse ni har hört att en far kan göra sig skyldig till?

Avslutningsvis så undrar jag verkligen hur ”en fascinerad suck” låter. Det är nämligen det som Hedvig släpper ut när hon får komma in i ett rum bakom butiken, där Gabriella har alla sina tyger, symaskiner, ritbord och lådor med sytråd.

Däremot undrar nog ingen – men för tydlighetens skull säger jag det ändå: Nej, det här fick mig verkligen inte på kroken när det gäller julromaner.