När den rasistiska och diskriminerande apartheid-lagstiftningen äntligen avskaffades i Sydafrika på 1990-talet så hoppades många på att framtiden skulle bli mer rättvis, och att alla skulle få en chans till välstånd och lycka. Man skulle helt enkelt bli en ”regnbågsnation”, som inkluderade alla oavsett hudfärg. Någonstans på vägen kom den utvecklingen av sig. Sydafrika är idag ett land hårt drabbat av ekonomisk kris, korruptionsskandaler och enorma klassklyftor, som när detta skrivs dessutom förvärras av den globala pandemin.
Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.
Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.
Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.
Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.
För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.
Publicerad: 2021-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2021-12-18 23:22
Inga kommentarer ännu
Kommentera