Recension

: När marken är platt sjunker himlen
När marken är platt sjunker himlen Pontus Arvstrand
2012
Kabusa dikt
7/10

Modern naturlyrik och kroppsliga landskap

Utgiven 2012
ISBN 9789173552219
Sidor 60

Om författaren

arvstrand
Foto: Hanna Folkemark Ellbom

Pontus Arvstrand är född 1982 och bor i Malmö. Han har gått en skrivarutbildning på Ölands folkhögskola. När marken är platt sjunker himlen är hans debut.

Sök efter boken

Den fjärde diktsamlingen i Göteborgförlaget Kabusas serie Kabusa Dikt är Pontus Arvstrands När marken är platt sjunker himlen. Arvstrand är den första debutanten i serien, vilket är anmärkningsvärt och samtidigt glädjande. Medan många andra förlag skär ner på poesin och begränsar antalet debutanter, har vi här ett som vågar satsa på en lyrikdebutant. En lyrikdebutant som visserligen skriver prosalyrik, men ändå en mycket poetisk prosalyrik, full av skiftningar och språkligt utforskande.

När jag säger språkligt utforskande menar jag inte den experimentella, språkmaterialistiska sorten. I Pontus Arvstrands text finns snarare ett lågmält, melodiskt prövande av språket. Ett utforskande av prosalyriken på prosalyrikens villkor – något jag tänker mig som positivt eftersom det blir ett sätt att befästa den som en egen genre. Det drar inte iväg och blir ren poesi. Det drar inte heller iväg och blir ren prosa, även om det helt klart finns dramaturgiska inslag i När marken är platt sjunker himlen. Redan i början av diktsamlingen finns något som antyder en dramaturgi, eller rent av en skapelseberättelse:

skogen

En liten världs historia, ett hav med vågor och skum. Vågorna och
skummet rynkar havet, ett rynkande hav av vågor och skum. En
skog inuti kroppen, av revben, organ och senor. I snåren, skogen
som en stad inuti kroppen, som en förverkligad tanke.

Pontus Arvstrand arbetar med en sorts modern naturlyrik som tar avstamp i den egna kroppen och minnet. Det är en prosalyrik med stark närvaro, som känner av varje väderväxling, varje årstidsförändring som om det vore första gången. Samtidigt upplever jag väldigt tydligt att det är just minnen det handlar om. Något som jaget har varit med om tidigare och nu delvis försöker frigöra sig från. Det vita omslaget och intrycket av skapelseberättelse i kombination får mig till en början att tänka på Helena Österlunds Ordet och färgerna, som visserligen bestod av en mer begränsad språkvärld, men där jagets förhållande till och upplevelser av naturen också är centrala. Men där Helena Österlunds diktjag mer och mer smälte samman med den hotande omgivningen läser jag Pontus Arvstrands bok mer som en längtan bort från det upplevda. Stämningen blir allt mer dystopisk, döden mer närvarande.

Är det först efter en människas död som landskapen lämnar
kroppen, frigörs, som en del av nedbrytningen, som en del av
kroppen, i så små bitar att dom inte kan urskiljas av ögon. Små
mikroskopiska bitar som sen ska komma att förtäras av andra,
exempelvis genom dricksvatten. Beteendet är nedärvt, törsten.

Ibland blir det för mycket av den iakttagande naturbetraktelsen, och trots att det är en relativt tunn samling Pontus Arvstrand har skrivit, finns det stycken som skulle kunna skalas ner och göra texten än mer intensiv. För jo, här finns något; en värld och ett jag som både vill glömma och samtidigt försonas med kroppens och minnets landskap. Jag läser med stort inkännande och hoppas på mer.

Anna Carlén

Publicerad: 2012-03-17 00:00 / Uppdaterad: 2012-03-17 18:21

Kategori: Recension | Recension: #4654

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?