Recension

: Kari 1983
Kari 1983 Helena Österlund
2013
Albert Bonniers Förlag
7/10

Att återupptäcka världen

Utgiven 2013
ISBN 9789100128784
Sidor 147

Om författaren

Helena Österlund. Foto: Caroline Andersson

Fotograf: Caroline Andersson

Helena Österlund är född 1978 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2010 med diktboken Orden och färgerna, för vilken hon tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Kari 1983 är hennes första roman.

Sök efter boken

I ett prosaklimat där mycket handlar om ”driv” och dramaturgi är det ibland skönt att läsa en roman vars premisser är helt andra. Inte för att Helena Österlunds första roman saknar händelser, men för att det är en text som vänder sig bort och struntar i att flirta med läsarna.

Kari 1983 är en tjurig bok. En roman där solen är gul och vattnet är blått och genomskinligt och ”värmen håller på med att vara varm” väldigt många gånger. Överhuvudtaget är det en bok som befinner sig i ett ständigt pågående, där i princip inget sker med plötsliga blixtnedslag. I stället bjuds vi in i tolvåriga Karis introspektiva värld där mekaniska upprepningar bygger en närmast hypnotisk stämning i ett spel mellan barn – natur – värld och tid.

Det är i slutet av sommarlovet 1983. Kari befinner sig ensam vid en sjö och den stora omvärlden; Olof Palme, de politiska partierna, alla världens länder och krig, är frånvarande men ändå närvarande på ett sätt som de ofta kan vara för en skolledig tolvåring i slutet av sommaren. Samtidigt är det viktigaste som sker, när det sker, just det som är där Kari är just nu, vid sjön. Kari träffar på en pojke som även han säger sig heta Kari. Hon träffar på fiskar, björnar, svanar, råddjur och järvar. Hon går där med sin kniv och hatar allt i sin omgivning men är på samma gång nyfiken och alldeles ny inför varje ögonblick, varje skiftning i naturen som hon möter. Allt medan värmen håller på med att vara varm och det fortfarande är i slutet av sommarlovet 1983.

Österlunds roman har mycket gemensamt med debutdiktsamlingen Ordet och färgerna, som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sedan. Med en begränsad mängd ord skrev Österlund fram en sorts skapelseberättelse lika mycket för språket, som för människan som för naturen – och för mötet dem emellan. Kari 1983 får en liknande funktion, men där lyriken i Ordet och färgerna öppnade upp både i form och tydning blir den prosalyriska berättelsen snarare begränsande. Texten sluts till Karis upprepande värld till den grad att det stundtals känns nästan hypnotiskt att läsa. Österlund lyckas skapa en mängd vibrationer alldeles på ytan till den tolvåriga flickans känslor och tankar. Hon gestaltar inte hur det känns när Kari är rädd eller lycklig, hon berättar, så som Karis historia om sig själv berättas. Det är det ensamma barnets inre fantasiröst som skrivs fram. Det är naturligtvis är skicklig gjort, men skapar också distans och en känsla av att som läsare inte helt släppas in i det skrivna.

Det är förstås svårt att inte tänka på Mirja Unge och hennes särpräglade berättarstil under läsningen av Kari 1983. Österlunds prosa är många gånger snarlik, men där Unges texter snubblar och krumbuktar sig fram verkar Österlunds mer mekanisk och näst intill maniskt konsekvent. Unges texter befinner sig också alltid på något sätt i ett interagerande med människorna i huvudpersonens omgivning, medan Österlunds text är kommunikativ på ett helt annat sätt. Den kommenterar i det tysta, genom att ömsom trötta ut, ömsom ladda. Det är ett intressant sätt att återupptäcka världen på.

Anna Carlén

Publicerad: 2013-07-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-06 18:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5298

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?