Recension

: Barnmorskan i East End, del 2
Barnmorskan i East End, del 2 Jennifer Worth
2013
Lind & Co
7/10

I skuggan av fattighuset

Utgiven 2013
ISBN 9789174611748
Sidor 331
Orginaltitel Shadows of the Workhouse - the Drama of Life in Postwar London
Översättare Göran Grip
Först utgiven 2005

Om författaren

Jennifer Worth (född Lee, 1935-2011) var brittisk sjuksköterska, barnmorska, musiker och författare. I tjugo år arbetade hon med vård i Londons fattigaste delar. Senare skrev hon om sina erfarenheter där i memoartrilogin Call the midwife (2002), Shadows of the workhouse (2005) och Farewell to the East End (2009). En fjärde självbiografi, In the midst of life, kom ut 2010 och handlar om vård i livets slutskede.

Sök efter boken

Det tar ett tag innan jag lyckas sätta fingret på vad som fattas. Trots att andra delen av Jennifer Worths memoarer heter Barnmorskan i East End (del 2), och omslaget pryds av söta bebisbilder från teveserien med samma namn finns det inte en jäkla bebis i den här boken.

Förklaringen är inte svårare att hitta än kolofonen (ni vet, bunten faktauppgifter som brukar finnas längst ner på en av de allra första, blanka sidorna i en bok): i original heter denna memoardel Shadows of the Workhouse.”Fattighusets skuggor”, alltså. Det stämmer mycket bättre med innehållet.

Karaktärerna känns igen från teveserien, även om själva barnmorskorna inte alls är rakt igenom synliga som där. Man känner klart igen dem (vilket gör att jag av misstag råkar spoila min mamma, som följer serien men inte läst böckerna, för att jag inte kan hålla isär vad jag vet varifrån – förlåt, mamma!) och i den här delen fokuseras alltså en handfull av dem som inte har så mycket med själva bebisarna att göra.

Kanske har jag anpassat förväntningarna bättre efter att ha läst första delen, men jag uppfattar den här som något bättre sammanhållen. Här får vi i tur och ordning följa ett antal livsöden som Worth genom sitt yrke som barnmorska vid klostret Nonnatus House i efterkrigstidens London stött på. Det handlar om den förskrämda assistenten Jane, om Peggy, som städar på klostret, och hennes bror Frank, om Joseph Collett, en gammal soldat vars bensår Jenny sköter om, och om rättegången mot syster Monica Joan, den märkligt selektivt dementa gamla nunna som ständigt tycks sprida problem och svårtydbar vishet omkring sig.

Det är kanske mer en serie berättelser än en enda sammanhållen, men den vaga röda tråden utgörs ändå av fattighuset – eller hotet om fattighuset. Jane, Peggy och Frank har växt upp där, Joseph Collett tog värvning för att hindra sin mor och sina syskon att hamna där – och, som genom ett bistert öde, hamnar han själv till slut på det deprimerande ålderdomshem som inrättats i samma lokaler sedan fattighusen officiellt lagts ner.

Rent källkritiskt skulle man kunna invända att det är märkligt hur Jennifer Worth kan ha så detaljerade kunskaper om vad som skett andra människor genom livet – hon agerar mer allvetande berättare än egentlig deltagare i många kapitel. Bäst fungerar det i delarna om den gamle soldaten, där deras möten får utgöra ramen för vad han faktiskt berättar om sitt liv. Men det ligger kanske också något i att vårdpersonal under den här tiden inte alltid hade så stora praktiska resurser, men de hade sitt engagemang och de hade tid att sitta ner och faktiskt lyssna på sina patienter.

Det är väl där Worths berättelser ändå vinner över mig som läsare. Drar in mig i sitt och systrarnas stora hjärta, låter mig slå mig ner bredvid människor som inte blivit särskilt mycket lyssnade på i sina dar och bara ta mig tid att göra just det. Lyssna.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-07-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-15 10:02

Kategori: Recension | Recension: #5297

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?