Recension

: Samhällets olycksbarn
Samhällets olycksbarn Victor Hugo
1974
Niloe
7/10

Vindlande berättelse med livskraft

Utgiven 1974
ISBN 9171020209
Sidor 320 + 319
Orginaltitel Les Misérables
Översättare J Gunnarsson
Först utgiven 1862

Om författaren

Victor Hugo (1802-1885) hör till Frankrikes genom tiderna mest kända författare, inte minst för romanerna Ringaren i Notre Dame (1831) och Samhällets olycksbarn (1862). Han satt i över 40 år i franska akademin och engagerade sig också politiskt, något som en period i Frankrikes stormiga historia tvingade honom att gå i exil.

Sök efter boken

Sedan själva filmtekniken uppfanns har det aldrig gått mer än några år mellan filmatiseringarna av Victor Hugos roman Les Misérables. De senaste decennierna är det förstås musikalversionen av berättelsen som haft störst genomslag och när nu Hollywood till slut lagt vantarna på den också (det enda förvånande med det är ju att det ändå tog omkring 30 år, beroende på hur man räknar) så tar jag tillfället i akt att läsa om själva romanen.

Den gavs ut första gången 1862 och finns förstås i en mängd svenska utgåvor, vanligen under titeln Samhällets olycksbarn. Min är ett antikvariatsfynd, en gammal klassikerutgåva i två volymer från 1974, för någon nyutgåva med anledning av den senaste filmatiseringen har än så länge inte kommit. (Däremot tycks det finnas en från 1998 med trist filmaffischomslag från Billie Augusts filmatisering samma år). Jag läste den första gången som tonåring, så det är ju ett tag sedan, och då naturligtvis just på grund av musikalen.

Les Misérables är som gjort för att bli musikal, en klassisk, svulstig, melodramatisk stormusikal. Samtidigt är det lätt att förstå varför Alain Boublil och Claude-Michael Schönberg, som gjorde den, först blev avrådda. Visserligen är de väsentliga karaktärerna just så begränsade som var de tänkta som ensemble – under handlingens gång stöter de på varandra igen och igen som om Frankrike faktiskt inte var större än en teaterscen – men handlingen är invecklad och spretig och spänner över flera decennier.

Om jag vill understryka att jag aldrig hoppar i böcker så brukar jag säga ”Jag läser till och med avsnittet om slaget vid Waterloo i Les Misérables”. Dessa 20 sidor är verkligen av marginell betydelse för resten av handlingen, men sådan är nu Les Misérables. Hugo verkar göra vad som faller honom in på det där egensinniga, kringelikrokiga gammeldags sättet. När man tänker på att exempelvis Jane Austen skrev sina romaner ett halvt århundrade tidigare framstår hon ändå som ljusår modernare.

Jag kan absolut uppskatta det gammelmodiga också. Inledningen, till exempel, ger en ganska omständlig beskrivning av biskopen i Digne, den man som förändrar huvudpersonen Jean Valjeans liv genom att visa honom oändlig godhet och förlåtelse i ett läge där ingen annan vill ta i honom med tång. Godhet kan nog beskrivas som ett bärande tema för hela romanen, men sällan charmar det mig så totalt som här i början, hos biskopen som nytillträden inspekterar sin flådiga tjänstebostad, det påvra sjukhuset intill och kallar till sig sjukhusföreståndaren:

Hör på, herr föreståndare! Här föreligger tydligen ett misstag. Ni är tjugosex personer i fem sex små rum. Här är vi tre, fastän det finns plats för sextio. Jag upprepar att det måste vara ett misstag. Ni ska flytta in i mitt hus och jag i ert. Lämna tillbaka min bostad till mig. Det här är tydligen ert.

Det där har förstås inte så mycket med handlingen att göra heller, mer än som karaktäristik av biskopen. Jag bara tycker att det är fint. Inte så mycket fint skrivet – eller kanske översatt – men förbaskat fint handlat av biskopen.

Annars går Hugos moral mig ibland på nerverna, måste jag säga, och då brukar jag ändå vara intresserad av olika tiders syn på moraliska frågor. Hugos hjältar är inte sällan självutplånande på gränsen till idioti. Däremot har han både öga och empati för hur eländigt livet kan vara, för desperationen som frodas i det som numera kallas utanförskapet.

Det finns en motstridighet här, som kanske är själva anledningen till att Les Misérables ändå ständigt tycks tilltala nya publiker. Samtidigt som blicken för misären imponerar blir jag besviken på hur marginellt 1830-talets revolutionsförsök ändå skildras (det är mina favoritdelar i musikalen, både upprorslustan och det hjärtslitande efterspelet). Men kan man nagla fast vad som gör en klassiker så är det kanske att den sällan pekar åt bara ett håll? Les Misérables kan handla om den rättmätiga likaväl som den hopplösa revolutionen. Den kan handla om religiös fanatism eller om syndernas förlåtelse, vara en melodramatisk kärlekshistoria likaväl som en brutal skildring av livet på samhällets botten.

Skrev Hugo den ultimata versionen av sin egen berättelse? Förmodligen inte. Men han sådde ett frö till något som återberättas igen och igen, utifrån vad varje tid och plats har egna behov av att höra. Den möjligheten tror jag ofta är den storhet som gör en klassiker.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-07-06 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-06 11:48

Kategori: Recension | Recension: #5296

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?