Krönika

På de eviga barrikaderna

Jag sitter i mörkret med främlingar, en obestämd massa av snörvlande och hulkande. Snart går vi våra skilda vägar ut i vinterkvällen, men just nu sitter vi här och gråter ögonen ur oss över en bunt påhittade franska 1800-talsrevolutionärer.

Mitt i stridscenerna slår det mig hur aktuella Les Misérables melodramatiska barrikader är, efter den arabiska våren, med nya protester i Egypten, Tunisien, Syrien. Kanske är de alltid aktuella? Men är det inte också lite ironiskt att vi sitter här och gråter över döda påhittade revolutionärer i 1830-talets Paris när vi kan se riktiga döda revolutionärer på nyheterna mest varje kväll utan att direkt bry oss?

Man skulle säkert kunna dra alla möjliga växlar på Europa och De andra, men jag tror egentligen svaret är enklare än så. Vi känner inte, de flesta av oss, de där revolutionärerna på nyheterna. Marius, Eponine och de andra känner vi. Vi vet vad som fört dem hit, vad de drömmer om. Att de är påhittade spelar mindre roll.

Sedan filmen uppfanns har det aldrig gått mer än några år mellan filmatiseringarna av Victor Hugos roman från 1862. De senaste decennierna är det ändå musikalversionen som haft störst genomslag, så det är väl egentligen märkligt att det tagit så lång tid för Hollywood att lägga vantarna också på den. Själv tycker jag att det är spännande med alla olika versioner av en och samma berättelse – vad man väljer att betona, att förändra.

I en jubileumsversion av scenmusikalen spelas till exempel Javert av en svart skådespelare och Fantine av en asiatiska. Det fungerar på scen, eftersom scenen är mer symbolisk. Där är det viktiga hur fantastiskt bra Norm Lewis och Lea Salonga gestaltar sina roller. För Hollywood fungerar det däremot inte. Det vore orealistiskt. Men Hollywood-realismen är en selektiv realism: tandhälsa eller urringningar som vore realistiska för tidigt 1800-tal vill väl ingen biopublik se?

Kan man nagla fast vad som gör en klassiker är det kanske att den sällan pekar åt bara ett håll. Les Misérables kan handla om den rättmätiga likaväl som den hopplösa revolutionen. Den kan handla om religiös fanatism eller om syndernas förlåtelse, vara en melodramatisk kärlekshistoria likaväl som en brutal skildring av det som numera heter utanförskap.

Det handlar inte om vad Hugo tänkte sig att berättelsen gick ut på, utan om vad den kan tänkas gå ut på för oss, här och nu. Och det är väl därför de där historierna som återberättas om och om igen aldrig blir tråkiga. De säger så mycket också om oss som berättar dem.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 12:16

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?