Häromdagen såg jag det näst sista och sista avsnittet av första säsongen av tv-serien Jamestown, som utspelar sig i det koloniala Virginia i början av 1600-talet. Däremellan var det nyheter om oroligheterna i Charlottesville. I Jamestowns sista scen för säsongen kommer skördefesten av sig när rader av kedjade slavar marscheras förbi, kolonins första. I Charlottesville […][...]

”Är det inte lite konstigt att vi ser en musikal om en terrorist just idag?” Det är paus, och jag står och tittar på den enorma ljuskronan som just kraschlandat på scenen. Dagen innan, fredagen den 7:e april, har jag kommit till staden nästan exakt samtidigt som någon kört in en lastbil i folkmassan bara […][...]

”A Children´s Tragedy”, en barntragedi, vad är det? Jonathan Franzen skriver i sitt förord till Frank Wedekinds Spring Awakening att dess undertitel ”has an odd, unresolvable, almost comic ring to it”: It sounds as if tragedy were stooping to get through the door of a playhouse, or as if kids were tripping on the hems […][...]

2009 blev en ny kulturutredning klar. I samband med det skickade Helsingborgs Dagblad ut en enkät till riksdag och regering om deras ”kulturella livsbagage”, som sedan publicerades och analyserades i tidningen. I den här boken har själva enkätsvaren samlats (av någon anledning inte det andra materialet) och frågorna våra folkvalda har besvarat är följande: Vad […][...]

Jag älskar referenser, intertexter, små vinkar mellan texter. David Levithan och hans författarvänner gillar dem uppenbarligen också och rent objektivt måste man nog säga att de är en smart författarstrategi. Referenser (förutsatt att man fattar dem) får läsare att känna sig intelligenta, inne, som del av gemenskapen. Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna […][...]

Sedan själva filmtekniken uppfanns har det aldrig gått mer än några år mellan filmatiseringarna av Victor Hugos roman Les Misérables. De senaste decennierna är det förstås musikalversionen av berättelsen som haft störst genomslag och när nu Hollywood till slut lagt vantarna på den också (det enda förvånande med det är ju att det ändå tog […][...]

Populärkulturen tycks svämma över av hemmavirkade monster, punkprinsessor, sympatiska spöken, heta varulvar, vampyrer med samveten, Cthulhu-gosedjur och Hello Kitty-dödskallar. Någon skrämsel med anor i 1700-talsromantiken verkar det knappt vara fråga om längre. Så man kan ju fråga sig: vem tusan gjorde gotiken gullig egentligen? Jag kan ju inte svära på att det var serietecknaren Charles […][...]

Jag sitter i mörkret med främlingar, en obestämd massa av snörvlande och hulkande. Snart går vi våra skilda vägar ut i vinterkvällen, men just nu sitter vi här och gråter ögonen ur oss över en bunt påhittade franska 1800-talsrevolutionärer. Mitt i stridscenerna slår det mig hur aktuella Les Misérables melodramatiska barrikader är, efter den arabiska […][...]

Det är något särskilt med berättelser som ständigt återkommer i nya versioner. Den första version av Teaterbåten jag såg var musikalfilmen från 1951. Där spelar Kathryn Grayson och Howard Keel kärleksparet Magnolia och Gaylord Ravenal och Ava Gardner Julie i överjordisk ljuv Technicolor, med gammaldags übersopranig sopran och ett förlåtande romantiskt skimmer över vad som […][...]

Det är en fantastisk liten pocketutgåva av Wicked jag lyckats lägga vantarna på. Den har omslag efter musikalaffischen, med titeln grönglittrande och upphöjd i relief och själva sidorna kantade av grönt, sådär som äldre böcker kan vara förgyllda. Knallgrönt. Man blir helt glad. Grönt är förstås den elaka häxan Västans färg från L Frank Baums […][...]