Recension

: Den andre Will Grayson
Den andre Will Grayson John Green och David Levithan
2012
Rabén & Sjögren
8/10

Glitter, glamour och Schrödingers katt

Utgiven 2012
ISBN 9789129680720
Sidor 316
Orginaltitel Will Grayson, Will Grayson
Översättare Titti Persson
Först utgiven 2010

Om författaren

John Green är författare till bland annat Var är Alaska? (2007) och Förr eller senare exploderar jag (2013). David Levithan är författare till bland annat Ibland bara måste man (2007) och Liten parlör för älskande (2012). Tillsammans har de skrivit Den andre Will Grayson (2011).

John Green – den ena författarens hemsida.

David Levithan – den andra författarens hemsida.

Sök efter boken

Jag älskar referenser, intertexter, små vinkar mellan texter. David Levithan och hans författarvänner gillar dem uppenbarligen också och rent objektivt måste man nog säga att de är en smart författarstrategi. Referenser (förutsatt att man fattar dem) får läsare att känna sig intelligenta, inne, som del av gemenskapen.

Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna i Levithans och Andrea Cremers nya roman, Invisibility, i förbigående nämner att hennes bror blivit utslängd från skolans dramaklubb sedan han kommit ihop sig med läraren om att han vill sätta upp ”this musical based on the life of this huge gay kid” för att jag ska få lust att läsa om Den andre Will Grayson. Det är nämligen den som handlar om den enorme bögkillens självbiografiska musikal. Bland annat.

Att titlarna till Levithans romaner ofta översätts ganska fritt har varit uppe här tidigare. Den andre Will Grayson tycker jag faktiskt har fått en intressantare titel än originalet (Will Grayson, Will Grayson). Det är en titel som väcker frågor. Typ ”Vem är den andre Will Grayson?” ”Och vem tusan är den förste?” Bra titel.

Tonårskillarna Will och Will är de båda huvudpersoner som växelvis agerar berättare i romanen. Den ene är något mer välbärgad och välanpassad än den andre, men båda lever de ganska begränsade liv. De skyddar sig själva och säger sig skita i det mesta.

Tiny Cooper, den enorma bögkillen med den självbiografiska musikalen (och ja, jag älskar tanken på en självbiografisk musikal också; Jonathan Larson gjorde en om sin egen 30-årskris), är nästintill Wills och Wills absoluta motsats. Tiny (”det är ironiskt”) hörs och syns och satsar sitt hjärta i allt han gör. Igen och igen. Bäste vännen Will tycker nog att det kan bli minst sagt påfrestande, men Tiny måste ändå höra till de mest fantastiska ungdomsbokskaraktärerna någonsin. Det skulle han för övrigt lätt skriva under på själv.

En vinande kall natt i Chicago råkar de båda Will befinna sig i samma sunkiga porrbutik, osannolikt förda dit av en pundig körkortsförfalskare respektive en förälskelse på nätet och livet tar en ny vändning. Premiären på Tinys musikal närmar sig med stormsteg och … tja, finalen blir kanske på gränsen till musikalsmetig, men vad kan man egentligen mera önska sig av en rappt skriven, knasig och stundtals ganska mörk romantisk komedi?

Ella Andrén

Publicerad: 2014-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-20 21:46

Kategori: Recension | Recension: #5572

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?