För tre år sedan kom David Levithans Every Day ut, och snart därefter i svensk översättning som Jag, En. Den blev en av det årets mest omtalade ungdomsromaner, dels på grund av Levithans med rätta stora namn inom den amerikanska ungdomslitteraturen, dels på grund av bokens unika ämne och handling.

Jag, En handlade om just En som varje dag vaknar i en ny kropp. Hen har accepterat att det är så livet är, tills Rhiannon dyker upp. Rhiannon gör ett enormt intryck på En, och En faller handlöst.

Boken utlovade stordåd. Den hintade om en djupdykning i identitet, sexualitet och det som författaren kan bäst: kärlek. Och visst handlade boken om allt det, men den nådde aldrig riktigt fram. Boken blev för mig en stor besvikelse. Alltför mycket av den utgjordes av introduktioner till Ens nya kroppar och liv, och tog därmed bort fokus från det som verkligen var intressant.

Nu, tre år senare, har det släppts en uppföljare. En annan berättar samma historia men från Rhiannons perspektiv. För Rhiannon betyder historien något annat. När hon träffar En befinner sig hen i hennes pojkvän Justins kropp och de spenderar en otrolig dag tillsammans. När det visar sig att det faktiskt inte var Justin måste hon omvärdera allt.

Jag började läsa väldigt skeptiskt. Det är trots allt främst en upprepning. Och i början av boken kändes den mest som något överflödigt och knappast nödvändigt. Snarare som ett sätt för Levithan att försöka få fram det som fattades i den förra romanen och blidka negativa recensenter. Men en bit in i boken tar den ett språng för att bli något eget.

Lite av tjusningen blir faktiskt att man redan känner till stora delar av händelseförloppet, och därmed väntar på att vissa saker ska hända. Samtidigt är det tre år sedan den förra boken kom ut, vilket för med sig att mycket är glömt och därmed blir nytt på ett underligt tillfredsställande, nostalgiskt vis.

Boken drar också nytta av att det (åtminstone för mig) är så mycket lättare att känna igen sig i Rhiannon än En. Rhiannon sitter fast i ett dåligt förhållande, drömmer om den stora kärleken och har samma problem som många i hennes ålder. Ens dagliga hoppande från en kropp till en annan är fascinerande, men kan bli lite mycket att ta in. Hen förstår heller inte riktigt hur ”vanliga” människors känslor för varandra fungerar, eftersom hen aldrig känt någon i mer än en dag. Fler sidor hos En avslöjas också genom Rhiannons ögon, och gör hen än mer intressant och sympatisk. De båda böckerna kompletterar varandra mycket bättre än förväntat.

Det som David Levithan lyckas allra bäst med denna gången är att utförligt diskutera de teman som man läste den förra boken för från början. Attraheras man bara av det yttre, eller kan man känna så för personen därunder? Är det olika för olika människor? Med Rhiannons glasögon får vi inte bara en fördjupning utan också andra ämnen att fundera över, som när det är rätt att lämna en relation som får en att må dåligt, hur mycket är värt att offra för den man älskar, och så vidare. Boken känns heller inte förmanande som många amerikanska ungdomsromaner, utan uppmuntrar snarare till egna funderingar genom att öppet prata om sexualitet och könstillhörighet.

En annan är en oväntat strålande bok, som lämnar en längtande efter mer. Och hur Levithan beskriver kärlek, förälskelse och tiden när allt är nytt är som vanligt helt otroligt, så till den grad att man finner sig själv le dumt. En bok att kära ner sig i, helt enkelt.