2009 blev en ny kulturutredning klar. I samband med det skickade Helsingborgs Dagblad ut en enkät till riksdag och regering om deras ”kulturella livsbagage”, som sedan publicerades och analyserades i tidningen. I den här boken har själva enkätsvaren samlats (av någon anledning inte det andra materialet) och frågorna våra folkvalda har besvarat är följande:
Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?
Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.
Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?
Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.
Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.
Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?
Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.
Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.
Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.
Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.
Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.
Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?
Publicerad: 2014-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2022-06-12 09:19
Inga kommentarer ännu
Kommentera