När Fredrik Reinfeldt härom året berättade att han tillbringat semestern med att läsa Camilla Läckberg-deckare uppstod en ganska stormig debatt kring politikers förhållande till kultur. Borde man kunna förvänta sig mer av en toppolitiker? Är det tvärtom bra ifall de inte har snofsigare referensramar än folk har mest (vad nu det betyder)? Var det ren strategi från Reinfeldts sida, ett försök att verka folklig, helt i stil med moderaternas nya riktlinjer?

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.