Recension

: Reinfeldteffekten
Reinfeldteffekten Aron Etzler
2014
Karneval
8/10

Från Vita huset till House of Cards?

Utgiven 2014
ISBN 9789187207273
Sidor 359
Först utgiven 2013

Om författaren

Aron Etzler (född 1973) är politiker och skribent, mellan 2003 och 2012 chefredaktör för tidningen Flamman och sedan 2012 partisekreterare i Västerpartiet. Han var också med och grundade Attac Sverige och har bland annat skrivit böckerna Ta det tillbaka. Kampen om arbetarklassen och framtiden (2002), Trondheimsmodellen. Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna (2007) och Reinfeldteffekten (2013).

Sök efter boken

Jovisst. Det känns ju som att vi ältat de här frågorna ganska många gånger nu, vi på vänsterkanten. Hur kunde högern inte bara vinna valet 2006 utan också behålla makten i valet 2010? Handlade det verkligen bara om en stilistisk re-make? Om att lämna pärlhalsbanden hemma och säga ”valfrihet” istället för ”privatiseringar”?

Ältandet till trots: har vi lärt oss något? Eller sitter vi mest och surar och tycker att väljarna verkar störigt lättlurade? Jag vill svara åtminstone ”både och”, men ärligt talat ..? Ibland känns det som att ju mer jag läser om svensk partipolitik desto mer desillusionerad, trött och gnällig blir jag. Och det känns ju klart obra.

Aron Etzlers Reinfeldteffekten (numera i pocket), med underrubriken ”Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden”, kan åtminstone delvis bringa lite ordning i de där känslorna. Hyllad av skribenter från hela den politiska skalan analyserar Etzler, som när han började skriva boken fortfarande var chefredaktör på Flamman men sedan dess blivit partisekreterare för Vänsterpartiet, de senaste valens utveckling – men han gör det genom att dra linjerna längre bakåt i tiden.

För trots att det Alliansen lyckades med 2006 – att ena den spretiga så kallade borgerligheten – var långt ifrån självklart, började inte Socialdemokraternas problem med att Göran Persson plötsligt blev ”trött” och ”bufflig” och köpte en herrgård. Samtidigt blev han väldigt plötsligt just det, menar Etzler, det vill säga i betydelsen att motståndarsidan långsamt och systematiskt framställde honom så, medan medierna hjälpte till att alltmer rikta in bevakningen på förtroende snarare än sakfrågor.

Det ska vara historiskt unikt. Svenska väljare röstar normalt på ideologi och sakfrågor, inte på personer. De senaste valen liknar alltmer presidentval, där ”negative campaigning” (smutskastningskampanjer, om än något mer subtila än sina amerikanska föregångare) blivit ett bärande inslag. Vänsterblocket tycks vare sig ha genomskådat eller lyckats formulera någon motstrategi. Istället har falanger, partier, ideologer och kommunikatörer stridit med varandra, medan högersidan fått allt att fungera. Så är det ju också lättare att enas i medgång än i motgång, men skickligt måste man medge att de arbetat.

Den kedjerökande kärnan i ”de nya moderaterna” kan i Etzlers bok närmast ge den där avundsjukan känslan (minus cigaretterna och själva politiken, då) som jag brukar få av Aaron Sorkin-serien Vita huset. Det är de som har energin, sitter uppe på nätterna med idéerna och med strategierna att genomföra dem. Ändå är det svårt att skaka av sig att det Etzler beskriver är övergången från Vita huset till House of Cards, två riktigt bra teveserier med på en gång mycket gemensamt och en väsenskild syn på politiker och politiken. Från makten som medel till makten som mål.

Men jag kan vara orättvis. Bara för att jag inte gillar ideologin behöver den ju inte vara något annat än just ideologi.

För hur var det nu med de där omstylade moderaterna? Handlade det bara om fernissa? Nja. Kanske snarare om det berömda problemformuleringsprivilegiet. Hur ska man annars förklara att Bo Lundgren gjorde ett katastrofval 2002 med sina för tiden enorma skattesänkningar på 130 miljarder medan Fredrik Reinfeldt blev framgångsrik 2006 med ännu större skattesänkningar? Reinfeldt lyckades bara (vilket inte är så bara) motivera dem annorlunda. Valet 2002 ställdes välfärd mot skattesänkningar och välfärden vann. 2006 stod istället ”arbetslinjen” mot ”bidragslinjen”:

I det gamla socialdemokratiska sättet att se på saken var välfärd nödvändig för att motverka arbetslöshetens effekter. I det nya moderata sättet var välfärden ett problem, eftersom den hindrade människor att ta jobb. Det gamla socialdemokratiska sättet att se på arbetslöshet, som en ofrivillig olycka som drabbat människor, hade vittrat ner. Det nya var att det var individerna och deras drivkraft det var fel på.

Alltså måste man skapa incitament för människor att jobba, och det gör man genom att sänka skatterna för dem som redan har jobb, vilket skulle ha skapat 75 000 jobb (”Ingen kunde tala om var jobben fanns, men siffran var grundad på en simulering som utgick ifrån en teoretisk modell”) à ungefär 933 000 kronor styck (som man, enligt Etzler, kunnat anställa 150 000 lärare för direkt). Dessutom statssubventionerade ”hushållsnära tjänster” till nästan lika hög kostnad per jobb.

Okej, nej. Jag fattar egentligen fortfarande inte hur det blev så här.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:20

Kategori: Recension | Recension: #5733

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?