Fiaskot i valet 2002. Nytändningen och succén fyra år senare. Nog är dramaturgin värdig en amerikansk storfilm när journalisten Anders Philblad skildrar Moderaternas väg till makten i Ett partis uppgång och fall. Berättelsen om de nya moderaterna.

Det är i stora drag en välbekant berättelse vid det här laget, berättelsen om hur främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åstadkommit en politisk make-over och blivit statsbärande, med hästsvans och allt. För de flesta i oppositionen kom nog inte chocken 2006, när Alliansen vann första gången, utan vid valet 2010. Att högern kan ta makten är ju inget nytt. Att den sitter vid makten och ändå blir omvald – det var det omtumlande.

Så någonting måste ju ha hänt. Men även om Pihlblad skriver mycket om de där stora förändringarna slår jag igen hans bok med en fortfarande ganska diffus bild av vad det exakt är som förändrats. Jo, jag vet vem som tycker vad om vem, vilken roll Carl Bildt spelade under Anders Borgs svensexa och vilka reklamkampanjer kommunikationschefen Per Schlingmann är mest nöjd med. Det jag är osäker på är vad de egentligen står för, hur det hänger ihop.

Som flera andra nutida skildringar av politik lider nämligen Ett partis fall och uppgång av en viss brist på just politik, på ideologi. Det handlar helt enkelt väldigt lite om vilka visioner man har, hur man definierar centrala begrepp som frihet eller rättvisa, vilket samhälle man faktiskt vill vara med och skapa. Ideologi.

Istället får vi maktspelet, vardagen, kampanjerna. På lättläst journalistisk prosa målar Pihlblad upp miljöerna, personligheterna, relationerna. De kritiska förhandlingarna, nattmanglingarna, försöken att få till samarbeten, Alliansens födelse och eventuella framtid. Och allt det där är spännande, det är det, men det blir lätt lite substanslöst om man inte också gräver mer på djupet.

Ta en sådan sak som partiets relation till fackföreningar. Moderaterna säger sig numera gilla fackföreningar. Men när man samtidigt chockhöjer avgifterna till a-kassan med den knappast förvånande effekten att många lämnar försäkringssystemet, då måste man väl ändå fråga sig vilken bäring det där gillandet har? Är det bara fernissa? Vad vill man egentligen?

Därmed inte sagt att Philblads bok är någon helt okritisk skildring. Många röster kommer till tals, inte minst dessa horder av anonyma missnöjda som tenderar att bli ett bärande inslag i rapporter ”inifrån” politiken. Pihlblad hade bara tjänat på att fördjupa sig här och var.

Ett gott exempel är avsnittet om partistöd från företag och privatpersoner, något som Moderaterna hittills varit ytterst förtegna om. Nu gör man helt om och vill ha både lagstiftning och en utredning på området och att döma av Philblads antydningar kan här anas en offensiv mot framför allt folkrörelsepartiet Socialdemokraterna.

Det var inte en vändning jag hade kunnat gissa mig till. Men jag hade förstås aldrig kunnat gissa att högern så lätt skulle kunna lägga beslag på epitetet arbetarparti heller.