Har man läst några som helst vänsterdebattörer det senaste decenniet så har man förmodligen stött på citat ur Fredrik Reinfeldts Det sovande folket. Det är inte särskilt konstigt. Den som menar att de ”nya” Moderaterna bakom välfärdsretoriken döljer andra avsikter har en hel del att hämta i denna märkliga lilla bok.
Det sovande folket gavs ut 1993 av en blivande statsminister som då var riksdagsledamot och ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Det är ett tag sedan – jag tvivlar inte på att författaren mognat betydligt sedan dess – men nog kan man känna igen en hel del av tankarna i boken. Däremot är det ganska svårt att tänka sig att detta minst sagt oinlindade angrepp på välfärdssamhället riktigt skulle lyckas charma över några stora väljargrupper på sin sida. Det är knappast någon smickrande bild av sina väljare Reinfeldt ger här.
Det ”sovande folket” är alltså det svenska och kring dem och deras brister skräder författaren knappast orden. De är passiviserade, de är ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt”, de är ”mentalt handikappade och indoktrinerande” och naturligtvis bidragsberoende. De flesta ”bryr sig inte om politik, tar mycket sällan egna initiativ och förstår inte innebörden av att ta eget ansvar”. Dessutom – eller det är väl snarare precis vad Reinfeldt lägger i den problembeskrivningen – är de frustrerande obenägna att genomföra moderat privatiseringspolitik när de väl får chansen. Sådant möts av ”förändringsrädsla och trygghetsorienterade medborgare”. Vad det nu är för fel på trygghet?
Jag tror att nyckelordet här är ”de”. Inte är det Fredrik Reinfeldt själv som är passiviserad och knappast hans polare bland moderata entreprenörer och allt vad det heter heller. Inte fan är det någon jag känner. Så ”de” måste väl vara några andra – och här börjar en jakt på syndabockar som jag allvarligt talat undrar om vi inte bara är i början av att se konsekvenserna av.
I bokens första del, ”Sovhjärnorna”, tecknar Reinfeldt ett framtidssamhälle där världen håller på att gå under på grund av välfärden. De flesta medborgare är passiviserade soffpotatisar som helt enkelt sitter och självdör framför teven. Som en bland många dör en ung man i denna förfärliga sjukdom och ett av Det sovande folkets allra mest citerade stycken:
Han dog precis som en lång rad andra unga människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste och dödligaste epidemi. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS. Han dog välfärdsdöden.
Två sådana fiktiva stycken finns inlemmande i Det sovande folket: skräckscenariot ovan och det positiva exemplet ur en ”vaken” människas dagbok, där huvudpersonen minsann läser tidningen, reser sig för gamla på bussen, kommer i tid till jobbet och odlar goda relationer till sina äldre släktingar.
Finstilt kan man inte anklaga den lilla skriften för att vara och att sätta ett betyg på en bok som man rent ideologiskt sett tycker är fullständigt uppåt väggarna är förstås knepigt och bör tas med en hel näve salt. Men den är ändå en intressant illustration av hur andra sidan tänker. Det sovande folket blandar marknadsliberalism – ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras” – med märkligt lillgamla och konservativa drag. Det är svårt att inte dra lite på munnen åt den 28-årige riksdagsledamotens gnäll över dagens ungdom. Lika fascinerad är jag över hur allvarligt han diskuterar de tio budordens giltighet eller framhäver vikten av välgörenhet och ärvda pengar.
Det sovande folket är varken särskilt välskriven eller lätt att få tag på. Men den är tydlig och tydlighet kan man ju ofta sakna i politiken. Dessutom är den skriven av en av Sveriges absolut mäktigaste män, bara det är väl ägnat att fascinera. På så många sätt.
Publicerad: 2011-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:19
En kommentar
En gammal artikel jag skrivit kring ämnet… http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/debatt-mainmenu-91/politik-mainmenu-92/7238-reinfeldt-the-survival-of-the-fittest
#
Kommentera eller pinga (trackback).