Recension

: Tobleroneaffären
Tobleroneaffären: Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister Mikael Romero
2012
Norstedts
8/10

Skandalen som blev större än den var

Utgiven 2012
ISBN 9789113043210
Sidor 269

Om författaren

mikael-romero
foto: Kristin Andersson.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare under ”Tobleroneaffären”. Han har under mer än två decennier arbetat hos några av arbetarrörelsens ledande beslutsfattare. Exempelvis Anna Lindh, Karl-Petter Thorwaldsson, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Wanja Lundby-Wedin och Carin Jämtin.

Idag driver han sin egen PR-byrå.

Sök efter boken

Sedan 1876 har vi haft statsministerämbete i Sverige, och under alla dessa år har vi aldrig haft en kvinna. Är det en slump? Har ingen velat bli det? Har ingen varit lämpad?

1995 i augusti meddelar Ingvar Carlsson oväntat att han tänker avgå som statsminister och alltså inte ställa upp i omvalet 1996. Som vice statsminister och även jämställdhetsminister sitter Mona Sahlin, en mycket omtyckt politiker i Sverige. Hon är dessutom väldigt sugen på att bli nästa statsminister i ett hav av män som säger nej.

Mikael Romero jobbade som pressekreterare åt Sahlin under denna tid och boken bygger på hans minnesbilder av det som hände. Det är en detaljerad historia med varje steg från varje journalist på varje nyhetsbyrå återgiven; rubrikerna i den ordningen de kom, upptakten och hur det hela utvecklades. Från att ha handlat om ett kvitto, till att bli ett avsked.

För Mona Sahlin blev aldrig Sveriges statsminister. Istället avsade hon sig inte bara platsen som kandidat, utan även som politiker i riksdagen. Och det här är boken om hur det kunde gå så långt; från omtyckt politiker till jagat villebråd, uthängd och bespottad.

Jag var själv i femtonårsåldern dessa år och inte vidare insatt i politik, och det jag tänkt efteråt är 1) att det kändes stort att en politiker kände sig tvungen att klädd i vitt be om ursäkt inför hela svenska folket, och 2) en känsla av att det var sveket mot den egna poltiken som var värst. Det vill säga att hon försnillade staten på pengar, när hon samtidigt hävdade att det var häftigt att betala skatt.

För det var väl det hon gjorde? Försnillade staten på pengar?

Expressen avslöjade i september 1995 att Sahlin använt statens betalkort för privat bruk. Sahlin kommenterade detta med att hon gjort det av misstag och vid nästa lön fört över pengar för att korrigera detta. Trots att reglerna för kortbruk var något oklara och trots att flera andra riksdagsmän brukat kortet på liknande sätt, fortsatte journalisterna gräva upp den ena skandalen efter den andra. Det visade sig att Sahlin inte hade så bra koll på sin privatekonomi, varför hade hon inte det? Hon hade exempelvis hyrt två hyrbilar, hade de verkligen använts för statligt bruk? För att undvika repressalier betalade Sahlin bilarna ur egen ficka, men journalisterna hade redan hittat något att bita sig fast i. Och de tänkte inte ge upp förrän bytet var dött.

Man intervjuar en stackars dagisfröken som fått ligga ute med 200 kr för ett barnkalas som Sahlin inte betalat igen. Vad var detta för en vidrig mamma? Man ligger på pass utanför Sahlins hus. Hur kommer det sig att Sahlin är så förtegen med sin privatekonomi, som hon visserligen påstår sig ha rett ut, men varför var det besvär med den från början? Det vill man veta. Har det med hennes man att göra kanske? Har han ett spelmissbruk, är det inte så att hon ofta plockar ut pengar just på onsdagar? För att han ska kunna spela på hästar?

För eller emot Mona Sahlin, vad säger Gallup-undersökningarna? Som givetvis påverkas av detta drev som när det väl har startat inte har någon ände. För nu är det inte längre tal om hur vässad och knivskarp Mona Sahlin är som politiker, nej nu har det kommit att handla om helt andra saker. Journalisterna stannar hennes barn på gatan: när mamma köper leksaker till er, är det så att hon använder plastkort eller pengar då?

Vad säger hennes partikamrater, vilka känner numera stöd för Sahlin? Vill Mona komma och uttala sig i denna fråga, Romeros telefonsvarare går varm från morgon till kväll, och när Sahlin gråtfärdig av trycket stänger in sig i lägenheten över helgen tas det som ett direkt dåligt tecken: då är hon skyldig! Hon är en brottsling! Man jämför med andra stora politiska skandaler, maffiauppgörelser för flera miljoner, mutaffärer.

Och får man inte det man vill ha klipper man till det. TV4 ”intervjuar” partikollegan Karl-Petter Thorwaldsson om förtroendet för Sahlin och får fram att han inte längre stödjer henne.

Jag når Karl-Petter i hans hem:
- Har du blivit intervjuad av TV4 idag?
- Nej, det har jag inte, förklarar han.
- Det är ju väldigt märkligt. Ja, jag såg det inte själv, men Margareta hävdar att du var intervjuad.
- Nej, vänta nu. Jag har pratat med TV4 idag. De ville intervjua mig, men jag sa att jag inte hade möjlighet, men de frågade om allt möjligt, svarar han.
- I inslaget har de tydligen sagt att du inte längre stöder Mona, det kan väl för helvete inte stämma.
- Nej, det har jag inte. Jag satt ju för fan i deras soffa och sa att hon var min kandidat. Men, vänta nu. Jag berättade om reaktioner som jag mötte på en distriktskongress nu i helgen. Jag sa att det både fanns kritiker och anhängare. Inget annat.
- Då måste de ha gjort en jävligt grov klippning och omtolkat dig totalt, så att du nu står på kritikernas sida. Ring dem och påpeka att du faktiskt inte blivit intervjuad och att Mona fortfarande är din kandidat, säger jag.
- Kan man göra det? undrar han.
- Javisst, om du inte påpekar att de har gjort fel, blir det snabbt sanning, säger jag.

Och i sitt undanskymda läge sitter Göran Persson lugnt och skakar på huvudet, nej han är inte intresserad av att bli statsminister.

Jag blir så förbannad när jag läser den här boken. För hon är så cool, Mona Sahlin! Hon var ju det! Hon var rapp i debatter, hon kunde prata så folk förstod och hon brann verkligen för sitt jobb. Sedan unga år var hon drillad in i Socialdemokraterna, hon var redo, hon var laddad.

I ett försök att stoppa den eskalerande hetsjakten bjuder Sahlin in till Rosenbad på presskonferens. Hon håller ett långt tal om hur hon behandlats av pressen, men går även till punkt och pricka igenom de misstag hon gjort. Hon redovisar ekonomiska kringelikrokar mer noggrant än någon annan politiker behövt göra. Kamerorna smattrar och talet sänds i teve. Efteråt pressas hon av journalisterna: ”Varför betalade hon hyrbilarna själv?” ”Hur kom det sig att hon fick den ena hyrbilen lagad, vad hade hänt med den?”. Bara talet i sin helhet är värt läsningen av den här boken, ett litet utdrag:

Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv, se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut? Det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden.
Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp på under åren, telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev. Ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet.
Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning om ni vill veta det också – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Tillgängligheten, ja. Vem fan hade orkat? När Sahlin käftar med journalister och slutligen drar till Mauritius, en resa som också den kritiseras hårt (trots att den betalas ur egen ficka) hade en annan helst dragit en filt över huvudet och skrikit lägg av! Låt bli mig! Jag tänker inte svara på era jävla frågor, det är under min värdighet!

Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin, men det finns minsann högt uppsatta politiker idag som inte fallit trots att de borde det. Carl Bildt med sina vinster i Lundin Oil, sin omhuldande utrikespolitik där det är viktigare att vara på god fot med diktatorer än att kritisera deras styre. Fredrik Reinfeldt, som i sin ungdom skrev boken Det sovande folket, om visionen att krossa det socialdemokratiska väldet och att varje människa ansvarar för sig själv, med en ideologi väldigt snarlik den som syntes i sjukersättningsreformerna för något år sen, där inte ens cancersjuka ansågs hjälplösa. Det var väl tal om svart städhjälp också? Både Reinfeldt och Anders Borg, det var väl också att pissa på den egna politiken? Var är drevet kring det? Var är fotograferna utanför fönstret, grävandet i hemekonomin, recensionen av kläderna, av dem som pappor?

Och för att återgå till mina två punkter: ja, det var en väldigt ovanlig situation när Mona Sahlin bad om ursäkt för svenska folket. Få händelser har krävt det, innan eller efter. Och nej, hon bröt inte mot sin egen politik. Hon vann inget på affären, snarare förlorade hon, både pengar och annat. Kanske främst annat.

Trots en stundtals lite lättvindig korrektur rekommenderar jag den här boken. Det är en spännande bok som alla borde läsa. Kanske främst de som brukar läsa Expressen och kvällstidningarna.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2013-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5049

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?