Recension

: Hela havet stormar
Hela havet stormar Arne Dahl
2012
Albert Bonniers Förlag
6/10

Konspirationer enligt lager-på-lager-principen

Utgiven 2012
ISBN 9789100127619
Sidor 480

Om författaren

Fotograf: Johan Ljungström

Arne Dahl är en pseudonym som Jan Arnald ibland skriver under. Jan Arnald är född 1963 och bosatt i Stockholm. Som Arne Dahl debuterade han 1998 med ”Ont blod” om A-gruppen vilken följts av nio böcker till där även fem har filmatiserats. Under eget namn debuterade han 1990 med romanen ”Chiosmassakern”. Han har disputerat i litteraturvetenskap och är dessutom
redaktör för de två kulturtidskrifterna Aiolos och Svenska Akademins Artes.

Sök efter boken

I tre inledande kapitel får man tre scenarion: en liten pojke hamnar på en mardrömsö där matbrist orsakar kannibalism, två svenska poliser tillhörande den nya hemliga EU-polisen OPCOP äter middag och diskuterar en plastikkirurgs självmord, och så får man en rapport om en mystisk pojke som växer upp i exklusiv europeisk diplomatmiljö. Man gnuggar sig i pannan och tänker, jaha hur hänger det här egentligen ihop. Att ta reda på det är förstås inte mer komplicerat än att fortsätta läsa.

Arne Dahl lyckas verkligen med uppgiften att direkt skapa ett intresse för den historia han berättar, och han använder sig av olika språk när han skriver de olika delarna. Historien om pojken på ön är drömsk, lite abstrakt och skriven med ett helt annat språk än det traditionella deckarspråk som används när poliserna skildras. Därför upplever jag också Hela havet stormar som något mer än den konventionella deckarromanen. Eller rättare sagt: till en början är det så. Sakta men säkert tar polisdelen över berättelsen och därmed blir också hela romanen just ganska konventionell, fast då har man samtidigt blivit så nyfiken på vad som händer sen och lite besviket läser man vidare. För spänningen finns ju hela tiden där.

Att läsa Hela havet stormar påminner mer och mer om att se tv-serien 24, agentserien där Kiefer Sutherland jagar terrorister i realtid. En serie där man om man har dvd-boxen får ganska svårt att inte se ”bara lite på nästa avsnitt” vilket slutar med att man ser ett till och ett till. Den blir egentligen aldrig mer spännande än när ett avsnitt precis skall sluta och även om man irriterar sig på att de många konspirationerna byggs upp enligt lager-på-lager-principen så blir man helt enkelt beroende. För precis så blir Hela havet stormar också, den hemliga polisstyrkan som börjar nysta i några märkliga dödsfall finner snart att lösningen är mer komplex än vad de själva (och för den delen läsaren) någonsin kunnat ana. När man kommer till en lösning så visar det sig att det också finns en annan, parallell, lösning. Och även om rollerna inte är lika stereotypa som i 24 så nystas även dessa mysterier upp med en kombination av högteknologiskt analysarbete i kombination med hårdingar på fältet som hela tiden håller en öppen kommunikation via sina avlyssningssäkra mobiler.

Att en deckare lockar till 500 sidors sträckläsande kan ses som ett gott betyg, men egentligen är det väl inte mer än godkänt. Det är ju ändå själva uppgiften. Hela havet stormar är inte en dålig deckare, om man vill bli underhållen för stunden. Mycket mer än så kan jag inte se här, även om det finns en spegel mot samtiden där brottsligheten precis som allt annat sugits upp i globaliseringen och ondskan numera tjänar den fria marknadens krav på profit. Dahls konspirationer blir ändå lite för många, lite för osannolika och lite för anpassade för att hålla spänningen intakt till sista sidan.

Oscar Rooth

Publicerad: 2013-01-04 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-03 16:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5050

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?