Deckare är en speciell genre så till vida att boken måste innehålla minst ett brott. Jag är för blödig som person för klara av att läsa om bestialiska brott noggrant beskrivna in på minsta slamsa, men samtidigt vill jag inte vara utan spänningen. Att lösa själva mordgåtan är en utmaning. Det gör att P D James deckare passar mig bra. Mordet är för det mesta redan utfört i bokens början och det händelseförlopp som jag får följa är det långsamma arbetet med att nysta upp det som föranlett brottet.

I Yttersta domen är handlingen förlagd till en karg del av den engelska nordsjökusten. Här finns ett prästseminarium där unga män utbildas inom den anglikanska trosinriktningen efter gammal traditioner. Havet drar sig hela tiden närmare den gamla byggnaden men det är inte bara havet som underminerar seminariets existens, även i kyrkokretsar har kritik höjts mot seminariets gammaldags och framför allt mycket kostsamma utbildning. Allt är bäddat för konflikt mellan ärkediakonen och seminariets överhuvud, fader Sebastian.

När Ronald, som varit student vid seminariet, hittas död på stranden ser allt ut som en tragisk olycka men frågan är om någon kan dra nytta av dödsfallet. Det är nu intendent Dalgliesh underrättas om fallet och polisutredningen tar sin början.

Dalgliesh är en ständigt återkommande huvudperson i P D James böcker. Hans karaktär är sympatisk och väl genomarbetad vilket gör att han känns äkta. Efter att ha läst några böcker börjar den minutiöse polisintendenten kännas som en vän.

Själva handlingen är uppbyggd så att inga ledtrådar kryper fram i förtid. Sakta men säkert kommer lösningen krypande och jag få gissa flera gånger innan jag vet vem den skyldiga är. Dock börjar allt känns ganska bekant. Den karga kusten har varit med förut, liksom trosinriktningen och adoptivbarnsproblematiken. Visst får man återanvända sina uppslag men deckardrottningen håller kanske på att tröttna. Kanske har hon redan skrivit alla mordgåtor redan och därmed finns ingen annan lösning än att låta motiven gå igen.

Yttersta domen är en helt ok deckare. Den har allt, till och med en antydan till kärlekshistoria på slutet. Men den känns inte nydanande och den är inte innovativ. P D James brukar skildra sitt persongalleri med en enastående inlevelse i de mest udda karaktärer. I den här boken saknar jag det. Dalgliesh är fortfarande en personlighet men de andra förblir boken igenom ganska anonyma.