Deckarromanen är ju egentligen rätt långt ifrån en enhetlig genre; det finns exempelvis politiska deckare, filosofiska deckare och klassiskt hårdkokta deckare. Men så finns också den typ av deckare som tycks vara på modet för tillfället, den socialrealistiska deckaren. En typ av deckare där få eller oftast ingen alls är särskilt sympatisk, inte heller huvudpersonen. En typ av deckare där huvudpersonens ohälsosamma alkoholvanor förlorat sitt romantiska skimmer. En typ av deckare där huvudpersonen lämnats ensam och trasig istället för att stå obunden och stark. En typ av deckare där världen är smutsig och där gripandet av mördaren egentligen inte löser problemen. En typ av deckare som inte är en underhållande fabel utan snarare en dystopisk samtidsskildring.

Inget ont i det i och för sig, men just den här deckargenren börjar kännas mer än lovligt urvattnad, åtminstone känns det så när man läser böcker som Sömntuta. Socialrealismen i densamma känns påklistrad och konstruerad, historien saknar dessutom den intelligens som i det närmaste är ett måste i deckargenren.

I Sömntuta får vi följa kommissarie Tom Thorne i hans jakt på en mördare vars egentliga avsikt inte är att mörda. Hans mål är istället att framkalla hjärninfarkt hos sina offer och försätta dem i ett tillstånd någonstans mellan levande och död, ett tillstånd där medvetandet är klart men offret inte kan röra sig och inte tala, ett tillstånd av totalförlamning.

Ett plus i kanten måste man i alla fall ge Billingham för att han tycks ha lagt ner tid på att göra efterforskningar kring ämnet. Periodvis lyckas han också engagera, historien får i alla fall så pass mycket styrfart att man är nyfiken på hur det skall sluta. Men han lyckas inte i sitt porträtt av kommissarie Thorne skapa en karaktär man fattar tycke för, han blir mest patetisk och ynklig och fungerar inte som en drivkraft för berättelsen. Det är också ett genomgående problem, många av karaktärerna känns mer som konstruerade plattityder än som riktiga människor och få av dem väcker något engagemang. Sömntuta fungerar trots allt som hyfsad förströelse, men man kan få bra mycket bättre utdelning än så här för tid man investerar i en bok.