En pryd äldre dam snokar runt i skogen, på jakt efter en sällsynt orkidé. Där får hon syn på något som chockar henne. Snart hittas hon mördad, men inte förrän hon hunnit sprida ut en och annan lagom mystisk antydan om vad det var hon såg i skogen.

Mycket mer engelsk deckare och Morden i Midsomer än så kan det väl knappast bli. Trädgårdsskötsel och testunder på ytan, mörka hemligheter och ond bråd död därunder. Precis som vi vant oss vid och vill ha det.

De flesta svenskar känner sedan länge till Caroline Grahams deckare om den mordiska över- och medelklassen i det idylliska Midsomer från teve. Underligt nog tog det 22 år för förlagan att ta motsvarande steg över Nordsjön.

Men har man sett – och gillat, får man förmoda – teveserien så lär man också gilla boken (naturligtvis den första i en hel radda). Det är småputtrigt, vardagligt och bestialiskt i samma trivsamma blandning. Och lättförglömligt.

Grahams kommissarie Barnaby är emellertid en uppfriskande normal och förnöjsam deckarkommissarie. Bortsett från traktens oroväckande höga mordfrekvens – magiskt bortglömd inför varje nytt fall, som det verkar – består hans största bekymmer i den kärleksfulla hustrun Joyces oförmåga att laga mat. Inte ska han skiljas, inte super han och inte lyssnar han på opera. Finkulturen överlämnar han till kvinnfolket, till dottern och den tydligen ständigt sysselsättningstörstande Joyce, nästan alltid på plats två meter från mordplatsen och alltid sysselsatt i samma amatörteaterförening/ akvarellkurs/ bokcirkel/ marknadskommitté som offren.

Och det är inte bara jag som är en smula ironisk. Graham har nog också alldeles särdeles roligt när hon totar ihop sina blodiga händelsekedjor och labila bybor. Det vilar en riktigt mysig Miss Marple-anda över alltsammans, även om Christie förstås är Grahams, och de flestas, överman vad gäller avancerade intriger.

Morden i Badgers Drift är med andra ord en välskriven och underhållande lek med deckargenren. Tyvärr kan jag inte säga om just den här historien filmats för teve – jag minns helt enkelt inte. Fast jag har säkert sett den i så fall.

Det här är helt enkelt inte litteratur som ger några bestående intryck. Och lika bra är kanske det. För vem vill drömma mardrömmar om den mordiska brittiska landsbygden, egentligen?