När solen börja värma och blommorna knoppas, ja, då ökar tydligen också suget efter brott och läskigheter. Kanske beror det på att vi blir modigare av det tilltagande ljuset. I vilket fall som helst anses ju just skurkaktigheter av tradition somrigt avslappnande och vill man ha både sommaridyll och lite lagom brottslighet kan det kanske lämpa sig att plocka fram en barndomsklassiker som Rasmus, Pontus och Toker.

Mer sommaridyll än i Astrid Lindgrens lilla Västanvik är nämligen svårt att hitta. Syrenerna blommar, tivolit har kommit till stan och i skolan börjar elvaåringarna Rasmus – som enligt en särskilt anmärkning från författaren inte har annat än förnamnet gemensamt med samme författares båda Rasmusar i Rasmus på luffen respektive Kalle Blomkvist och Rasmus – och Pontus få svårt att sitta stilla.

Så tar det slut mellan Rasmus storasyster Pricken och pojkvännen Joakim och när Rasmus ser hur olycklig Pricken är och hur det grämer henne att hennes foto nu ska hamna i Joakims ”realisationskatalog” tillsammans med de andra avdankade flickvännerna, ja, då bildar Rasmus och bästisen Pontus Räddningskåren för Kärlekens Offer och smyger sig in hos Joakim för att ta tillbaka Prickens foto.

Tyvärr är Rasmus och Pontus inte de enda som olovandes tagit sig in hos familjen von Rencken den här försommarnatten. Där är också ett par silvertjuvar som pojkarna känner igen från tivolit. De är minsann inte ute efter att rädda några tonårshjärtan, utan för att lägga vantarna på von Renckens omfattande samling antikt silver. Nu får de dessutom två elvaåringar, och inte minst Rasmus älskade hund, den strävhåriga taxen Toker, i sitt våld och det krävs en hel del företagsamhet, hjältemod och pojklojalitet för att de båda vännerna ska kunna rädda Toker och sätta fast skurkarna.

Rasmus, Pontus och Toker blev både film och radioföljetång 1956, innan den kom ut i bokform året därpå. Och visst är det svårt att låta bli att läsa replikerna även i boken utan en omisskännlig klang av svensk 50-talsfilm. Det är en humoristisk, käck och spännande historia som har allt man kan önska sig av en barndeckare från 1950-talet – naturligtvis inklusive fantastiskt stereotypa könsroller och hopplöst svartmuskiga skurkar.

Ändå överträffar charmen klichéerna och svärdslukaren Alfredo och hans kumpan Ernst är likt förbaskat förträffliga skurkar, lagom läskiga och ganska underhållande. Särskilt Alfredo, med sin aviga svenska, sina skrönor om diverse släktingar – hästskojare allesammans – och hans snusförnuftigheter på gränsen till nonsens är en fröjd för små barnöron. Åtminstone skrattade min bror och jag högt när pappa läste om svärdslukaren och hans ”Rasmys och Pontys, små lymmelpojker” och ”Man börjer som litet barn och slyker knappnåler, va”. Jag skrattar förresten fortfarande ganska gott, så vuxen jag är, åt formuleringar som ”Han var hästskojare, morbror Konstantin, men han var anarkist också, han drömde om att förbättre samhället genom att spränge det i luften, ack ja!”

Astrid Lindgrens politiska tendenser kan man förstås diskutera, liksom över huvud taget hur mycket roliga och spännande barnböcker som samtidigt är rätt ordentligt politiskt inkorrekta. Om man numera vill ha sin Enid Blyton och liknande oscensurerade får man tydligen satsa på antikvariatsutgåvor. Min bror och jag hörde i alla fall både Lindgren och Blyton och Mark Twain i mängder, så blev det något sånär hyggligt folk av oss ändå får vi väl skylla det på Twain, kanske.