Kalle Lind fortsätter forska i bortglömda och förbisedda material som ingen annan orkar med: föråldrade kändisars memoarer, decenniegammal skvallerpress och perifera musikarkiv. Snaskigheter, kuriosa och illvilliga spekulationer vävdes i förra boken Människor det varit synd om samman till en rätt spännande bild av högmod, kändisskap och en bisarr samtid. Med tusentals bitar av excentriskt onödigt vetande lyckades han ändå förmedla lite nutidshistoria ur ett uppfriskande perspektiv.

Hos uppföljaren är konceptet detsamma och som förra gången är boken knappast så fokuserad som titeln utlovar. Människor som gått till överdrift kunde lika gärna ha hetat ”Människor vars namn jag använder som kapitelrubriker för att göra något slags komisk poäng kring en mer eller mindre löst knuten omständighet”.

Läsvärd är nedmonterandet av Steffo Törnquists outhärdliga dyr-njut-mysiga framtoning. Att framhålla att Maud Olofsson i en intervju valt formuleringen att Hitler gjorde ”tokiga saker” har väl också sin tid och sin plats, och varför inte här. Och uppgörelsen med de underliggande normerna i Elsa Beskows och Alice Tegnérs ”kryptofascistiska” sånger når härligt långt i träffsäkerhet:

Elsa Beskows bilder är lika vattenkammade. Barn är käcka och raska och muntra och har sin bästa stund i livet när en grannfru bjuder på äpplen. Tanterna Brun, Grön och Gredelin har klänningar som är så stora och obekväma att de aldrig skulle orka med att dra av dem för att leka regnbåge med farbror Blå. Solen skiner i gamla mäns pomada och på den här tiden blev man gammal efter konfirmationen och det största hotet mot ordningen är att nån slyngel i golfbyxor klottrat på målarmästare Larssons plank.

Punktvis är det precis så välskrivet och pricksäkert. Emellertid inte lika ofta som hos föregångaren. Så himla tokigt är det väl inte att Suzanne Osten och Margareta Garpe fått barn med samma man? Det blir lite sensationssökande och insparkande av öppna dörrar.

I väntan på kommande verk får man hoppas att Människor det varit synd om inte bara var en one hit wonder. Jag tror på Kalle Lind. Jag tror att han utifrån sitt obskyra vetande kan leverera det där kvalitetsgarvet och dessutom säga något vettigt om oss som människor och vår besynnerliga värld. Tills vidare håller i alla fall hans blogg måttet.