Recension

: Tre veckor över tiden
Tre veckor över tiden Gunnel Beckman
1980
Bonniers juniorförlag
7/10

Gravvnojja 1973

Utgiven 1980
ISBN 9148503835
Sidor 127
Först utgiven 1973

Om författaren

Gunnel Beckman (1910-2003) var svensk författare, mest känd för ungdomsromaner som Tillträde till festen (1969), Tre veckor över tiden (1973), Våren då allting hände (1974) och Det här med kärlek (1979). Hennes böcker kom i ständigt nya upplagor under 1970- och 80-talen och översattes också till en rad språk.

Sök efter boken

Gunnel Beckmans Tre veckor över tiden finns med i tegelstenen Tusen svenska klassiker som kom härom året. Jag älskar att läsa på tema, så när Katarina von Bredows Som jag vill vara, också det en ungdomsroman om oplanerad graviditet, insisterade på att lånas hem kändes det som läge för den här att följa med.

Och det är roligt bara att lägga böckerna bredvid varandra. Bredow-romanens färgstarka fotoomslag från 2007 mot det sobra, mjukt tecknade omslaget till Beckmans 1970-talsroman. Mycket tidstypiska.

Det gäller också innehållet. Båda är riktigt bra ungdomsromaner, måste jag säga, men visst är det lite olika stuk. 1970-talets barn- och ungdomskultur skälls ju ofta för att ha varit så grå, diskbänksrealistisk och samhällstillvänd. Visserligen tror jag att det till stor del är det arvet av att faktiskt – som Kalle Lind beskrivit det i Proggiga barnböcker – ta barns och ungdomars frågor på allvar, som gjort att vi har så sjukt mycket bra barn- och ungdomslitteratur idag.

Men jo, visst är det en smula grått. Det är mycket höghus och kvinnofälla och föräldrar som ska skiljas – och så förstås själva huvudsaken: ångesten över mensen som är tre veckor försenad. Mia är sjutton år och tror att hon är med barn. Pojkvännen har frireligiösa föräldrar och vill att de ska gifta sig. Själv sitter hon på bibblan och läser på om abort.

Det här är 1973. Nuvarande abortlagstiftning kom till först 1974. Abort var ett hett debattämne alltså, och en del av den debatten får liv i Beckmans roman. Mias egna föräldrar gifte sig ”för att de var tvungna”, som det heter, och mamman håller på att gå under av bitterhet och förslösade chanser. Hon som hade velat utbilda sig, hade läshuvud. Ändå älskar hon ju sin dotter, men det är en märklig situation att veta att man kanske helst inte borde funnits. Särskilt nu när Mia själv står inför samma beslut.

Något skräckexempel på 1970-talslitteratur är nu knappast Tre veckor över tiden. Avvägningen mellan samhällsdebatt och karaktärsskildring fungerar bra, nästan föredömligt, och särskilt just Mias relationer med föräldrarna är väldigt fint tecknade. Dessutom är det ju intressant att höra hur det gick till på den tiden – tänk till exempel att man var tvungen att själv hitta en lämplig burk att kissa i och sedan lämna in härligheten på apoteket för att göra ett graviditetstest! Så många kissiga väskor det måste ha resulterat i! Dessutom kunde det tydligen gå fel om burken inte var tillräckligt noga diskad, så att man fick vänta ännu längre på resultatet (och det händer naturligtvis Mia). Hu.

Möjligen är en nutida läsare betydligt mer dramaturgiskt bortskämd än 1970-talets. Jag saknar vändpunkter, tempoväxlingar. Mia är helt enkelt ångestfylld från första sidan till sista och i slutänden blir det en smula tröttsamt. Inget sex blir det heller, det är redan avklarat och förresten var det bara pojkvännen som tjatade, Mia var aldrig ens särskilt sugen.

Och jag vet att det inte funkar så, men kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Alltsammans blir så dystert. Kunde hon inte fått ha lite skapligt sex åtminstone?

Ella Andrén

Publicerad: 2011-06-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-15 11:29

Kategori: Recension | Recension: #4158

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?