När jag läser låtskrivaren och sångerskan CajsaStina Åkerströms bok om sin pappa (vistolkaren Fred Åkerström behöver väl inte någon närmare presentation?) måste jag ta det i omgångar. Berättelsen är så gripande och omskakande att man helt enkelt måste få en paus från den ibland. På ett skoningslöst ärligt sätt för CajsaStina ett sista samtal med sin pappa, som dog då hon bara var 17 år.

Böcker om problematiska relationer med pappor råder det ingen brist på. Särskilt inte problematiska pappor med alkoholproblem. Ändå känns det fel att bunta ihop den här boken med andra och sätta en stämpel på den. Det här är en uppgörelse med ett unikt levnadsöde.

Utåt sett hade kanske CajsaStina en fantastisk uppväxt. Hon fick följa med sin pappa överallt och umgicks med konstnärer och musiker på Gyldene freden. Dessutom fick hon ibland uppträda tillsammans med honom på bejublade framträdanden. Men bakom kulisserna var det desto mer nattsvart. Hennes liv präglades av oändliga turnéer, barer, kringflyttande, nya ”mammor” och en självupptagen pappa som plågades av ständig ångest. En trygg vardag med den stabila mamman hägrade. Men inte kunde hon väl berätta att hon ville flytta till sin mamma? Vem skulle då ta hand om pappan? Vilket svek!

Den familjära titeln Du och jag, farsan är inte så mysig som man kan tro. Pappan sa jämt ”Du och jag” till CajsaStina, för att knyta henne till sig. Det var de två mot världen. Som vuxen läsare blir man mörkrädd för det ansvar som lades på den lilla flickans axlar. Och som vuxen är CajsaStina själv förbannad, vilket lyser igenom. Eftersom det ofrånkomligen är en envägskommunikation blir texten ibland resonerande. Till detta kommer även författarens vilja att förstå. Texten genomsyras av en sådan ömhet och kärlek att man som läsare också vill förstå och ursäkta beteendet. Fred Åkerström är ingalunda en litterär antagonist. Författaren lyckas väldigt bra med att måla bilden av en komplicerad och känslig person, som själv var brännmärkt av sin svåra uppväxt. Och allt är inte elände. Mitt i allt finns det en speciell gemenskap mellan de båda.

Generellt sett har jag svårt för böcker där man lämnar ut andra människor, särskilt om de är döda och inte kan ge sin sida av saken. Borde inte alla ha tolkningsföreträde till sin inre smärta? Men å andra sidan … kan man skriva självutlämnande utan att även lämna ut andra? CajsaStina skriver på ett så ärligt och självklart sätt att hon håller balansgången bra. Med varsam hand tecknar hon ett rättframt porträtt av sin pappa. Och jag är glad att hon gjorde det.