När jag var i tjugoårsåldern gick jag ofta på teater, helst på Dramatens små scener men även på Stadsteatern. Där fanns foldrar om en pjäs som regisserats av Suzanne Osten, ett flera timmar långt verk som flirtade med verkligheten på något märkligt sätt. Besvärliga människor. Jag köpte en rejält subventionerad ungdomsbiljett och satt uppslukad av […][...]