Jag vet inte varför jag blir så lätt uttråkad av böcker som är skrivna ur ett samhälleligt perspektiv. Kanske för att jag är uppfödd på 1970-talet, då mina föräldrar – åtminstone om de var ute efter nya barnböcker – fick leta med ljus och lykta efter det som hade med fantasi och egensinne att göra.

Möjligen att Gunilla Woldes Totte och Malin var ett höjdpunkt när jag var 6, för där fick man åtminstone se hur Malin såg ut naken.

Därför blir jag snabbt mätt när jag börjar läsa Nyliberal ordlista, och tanken är kanske inte heller att man ska läsa den från pärm till pärm, som jag gjort, utan mer använda den som ett uppslagsverk när de vänsterpolitiska argumenten tryter. Och för en recensent som jag är, frestar det att börja med ordet åsiktskorridor.

Ordet myntades av statsvetare Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 får jag veta. Han definierade den som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Hoppas jag är tillräckligt frisk då, för att få fortsätta tycka till om böcker.

Naturligtvis kan jag hålla med om att boken är viktig. Redan i förordet presenteras själva syftet

Den här samlingen texter och urvalet till en ordlista vill visa på hur språket formar våra tankar, värderingar och är ett maktverktyg under ständig förvandling /…/ Sedan 80-talet har nyliberalismen influerat det svenska språket i såväl skriv- som talspråk. Se till att ni har ”plus på kärlekskontot” sa familjeterapeuten i all välmening.

Det är Hanna Alvhage som står bakom själva ordlistan. Den varvas med dikter av till exempel Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari, och det greppet kanske är nödvändigt för att en stridsskift mot kapitalism och EU, ska bli lite mer läsvänlig. Lite som när jag ser en god köttbit i charken på Konsum.
Den måste ha lite fettränder i sig (poesin i den här boken) för att den överhuvudtaget ska få lägga sig i min stekpanna.

Men visst har jag strukit för och ringat in angelägna ord i denna lista. Under ordet Effektivisera går det att läsa att det är ett verktyg inom industriell produktion för att mäta hur man snabbast och billigast kan tillverka en produkt utan att den förlorar i kvalitet. Under 80-talet när det marknadsliberala systemet new public management infördes i svensk offentlig sektor, började man på samma sätt tänka kring effektivitet inom vård, skola och omsorg. Utvecklingen har sedan dess drivits på av såväl socialdemokratiska lobbyister och borgerliga regeringar.

Mot detta läggs tanken om likvärdighet, och i en citerad SNS-rapport, plockas argumentet att reducerad byråkrati till förmån för privata alternativ inte alls ökat kvaliteten i välfärden. I rapporten kritiseras de politiska besluten för att inte ha tagit befintlig forskning i beaktade, gällande effekterna av konkurrens inom välfärdsektorn.

Det berör mig, som till vardags sitter i den offentliga sektorn, djupt. Och gör mig än mer förvirrad när jag den första söndagen i september i år, kommer att rösta. Om inte ens det röda blocket gjort något för att förhindra denna utveckling: vem kan jag då lita på?

Den stora risken är ju att stora skaror av bittra och trötta arbetskamrater i min sektor, kommer att rusa rakt i famnen på missnöjespartier som Sverigedemokraterna.

Så javisst, denna bok är viktig, men med lite mer humor och vass ironi, kunde den fått mina nackhår att resa sig ytterligare.

Ska du köpa denna bok, tycker jag du ska göra den för Aase Bergs skull, som har skrivit om begreppet ”vi”. Där som först, på sidan 165, får du det jag längtat efter boken igenom. Ett underbart egensinne av Norén-mått, som får dig att le igenkännande och svart.