Vilka bör man vara solidarisk med, och vilka platsar inte in i den gruppen? Var går gränsen för solidaritet? Det är såna frågor som Klas Åmark försöker besvara, genom att undersöka den svenska Landsorganisationen och dess historiska utvecklingen.
Till en början byggde den svenska fackföreningsrörelsen på yrkesförbund, dvs att olika yrkeskategorier organiserades var för sig. Pälsarbetare, murare, sjömän, eldare, bokbindare och hattmakare – alla hade de sina olika fackföreningar. Somliga av de här föreningarna var väldigt starka inom sitt område, och kan liknas vid de gamla skråna som i princip monopoliserade sin sektor. Andra föreningar, framförallt de mindre kvalificerade yrkena, var svagare.
Under 1900-talet sker så en process inom LO att allt mer gå över till industriförbund, menar Åmark. Yrkesförbund för yrkesförbund försvinner; de slås samman eller går in i andra, större förbund. Det här beror bland annat på att man ville kunna tillämpa en solidarisk lönepolitik. Med yrkesförbunden kan de starka föreningarna kapa åt sig en större del av vinsten, medan svagare grupper inte lyckas göra det. Om fackförbunden istället organiseras tvärs över industrier – oavsett arbetarnas respektive yrkesuppgift – kan man tillämpa en solidarisk lönepolitik som gynnar de svagare grupperna på en arbetsplats. Men föga överraskande är det här något som inte alltid är populärt bland de olika yrkesförbunden. Åmark spårar i den här boken alla de konflikter och stridigheter som har varit under seklet, då LO allt mer konsolideras.
Men hur viktig var egentligen solidariteten som drivkraft till de här förändringarna? Många gånger kommer det fram att sammanslagningar av olika yrkesförbund i mycket hög grad centraliserade mer makt till LO och Landssekretariatet. Hur viktiga var därför andra drivkrafter till de organisatoriska förändringarna inom LO, som exempelvis intresset hos elitskikten inom organisationen att centralisera ännu mer av makten? Några tillfredsställande svar får vi inte på såna frågor.
Fackföreningsrörelsen i Sverige har varit ideologiskt homogen, jämfört med många andra länder, menar författaren. Det enda undantaget var och är anarko-syndikalistiska SAC, nämner han. Men Åmark underlåter att nämna (eller känner han inte till?) historien bakom denna ideologiska likriktning. Det här är en allvarlig brist, eftersom det har en helt uppenbar anknytning till bokens tema. SAC hade det svårt, eftersom arbetsgivarna vägrade att teckna avtal med andra än LO, menar Åmark. Men det är inte hela sanningen. För det var inte bara av arbetsgivarna som SAC bekämpades, utan även av ”klasskamraterna” inom LO. LO genomdrev monopolavtal, som förbjöd arbetsgivare att teckna avtal med andra organisationer. För vad vore värre än en frihetlig, anti-elitär, socialistisk kritik av elitstyret inom LO? Hellre än att förlora sin makt så krossade man därför organisationer med en annan ideologisk inriktning. Hur solidariskt är det?
Så låt dig inte luras av bokens titel. Den tar faktiskt i väldigt liten grad upp frågan om solidaritet till kritisk granskning. Det är en tämligen tjock lunta om LO:s interna maktstridigheter och organisationsprincip, sponsrad av LO själva. Med andra ord; inte precis någon särskilt sexig kioskvältare. Söker du solidaritet, finns många bättre böcker att läsa – ett bra (filosofiskt) verk att börja med är Sven-Eric Liedmans pärla Att se sig själv i andra.
Publicerad: 2001-05-06 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 13:51
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).