Nietzsche är möjligen en av världens mest vantolkade och missförstådda filosofer. Inte undra på kanske; med en bombastisk och många gånger svårförståelig stil uppmuntrar han nog inte alltid till läsning. Att många av hans verk inte har funnits tillgängliga på svenska – inte översatta eller enbart publicerade i sedan länge utgångna upplagor – har inte precis underlättat förståelsen av honom bland den svenska publiken. Det är därför en välgärning av Symposion att nu ge sig på uppgiften att ge ut Nietzsches samlade verk i ny översättning.

Tragedins födelse (med undertiteln ”Grekerna och pessimismen”) är Nietzsches första bok, ursprungligen publicerad 1872. Det är en minst sagt underlig publikation. Den första utgåvan dedicerades till kompositören Wagner (han som bland annat komponerat ”Valkyriarytten”), Nietzsches hjälte och stora förebild i unga år. Men fjorton år senare, 1886, publicerades en ny variant. Till den hade Nietzsche skrivit ett nytt förord, kallat ”Ett självkritiskt försök”. I det säger han sig inte längre förstå författaren som en gång skrev den boken, och sågar totalt sin egen bok. Boken är ”omöjlig”, och Nietzsche fortsätter: ”jag anser den vara dåligt skriven, tungrodd, plågsam, manisk och virrig i bilderna, känslosam, här och där sockrad på gränsen till det feminina, ojämn i tempo”… Det är hårda ord, och Nietzsche fortsätter att än mer såga sin debut vid fotknölarna. Men även om Tragedins födelse knappast är Nietzsches mest briljanta verk, så är hans självkritik inte rättvis mot debutanten.

Nietzsche försöker i boken förklara problem som hade upptagit många tidigare filosofers intresse; frågor om civilisationens uppkomst, vetenskapens och förnuftets roll, liksom konstens storhet. Nietzsche ingår fortfarande i den romantiska traditionen när boken skrivs, och är i mångt och mycket influerad av många föregångare, som Schopenhauer. Men ändå vågar han sig på att göra många helt egna tolkningar av grekernas värld. Nietzsche ser tragedin födas ur syntesen av, eller kampen mellan, två motstridiga drifter; dionysiska respektive apolliniska. Den grekiska guden Apollon får ge namn åt den första driftens kännetecken; det höga, måttfulla, men också drömmande. Motsatsen symboliseras av Dionysos – fruktbarhetens och vinets halvgud i den grekiska gudavärlden. Dionysiska är såna drifter som lust och rus, det folkliga. Det är den här dikotomin som, vad det verkar av Nietzsches skrift, tillsammans ger upphov till den grekiska kulturen – i en ”slitning mellan extatisk religiositet och måttfull behärskning”, som Hans Ruin formulerar det i sitt efterord. Och vetenskapen ställs mot konsten, menar Nietzsche;

Emellertid rusar vetenskapen, sporrad av sin starka illusion, oupphörligt mot sina gränser där dess optimism, förborgad i logikens väsen, havererar. [...] När hon till sin förskräckelse ser hur logiken vid dessa gränser kröker sig och till slut biter sig i svansen – då bryter den nya kunskapsformen fram, den tragiska kunskapen, som behöver konsten som skydd och botemedel redan för att uthärdas.

Det här får också konsekvenser för hans (vår?) egen tid, menar Nietzsche, eftersom vår kultur bygger på den grekiska civilisationens enorma framsteg. Och främst av alla bland hans samtida konstnärer är självklart hjälten Wagner.

Verket är befriat från mycket av det som kanske har blivit lite av Nietzsche kännetecken från senare verk; den är inte alls lika bombastisk och predikande som somligt senare ska komma att bli. Men man kan också se det som om verket saknar samma moment; det glödande och brinnande, det passionerade – det dionysiska?

Det är ett ganska svåråtkomligt och krävande verk, som nästan förutsätter en bekantskap med grekisk mytologi och filosofi för att man ska få full utdelning. Hans Ruin excellenta efterord är därför en mycket välkommet tillägg. Efterordet till trots gör det dock att betyget inte blir så högt som det annars kunde ha blivit. Men för den som orkar är det en intressant källa att ösa ur, Nietzsches ungdom till trots. Och framförallt, det är en oundgänglig del om man vill försöka förstå sig på en mycket spännande och tänkvärd filosof.