Recension

: Nietzsche - kropp, konst, kunskap
Nietzsche - kropp, konst, kunskap Fredrika Spindler
2010
Glänta Produktion
10/10

Konsten att skriva sig ett jag

En värld utan gudar, utan ett frö ur vilket allt har sitt ursprung, är det ens en värld? Den skapelse vi lever i, är den fullständig och bestående eller en fladdrande skugga – ett spöke i våra idéers grotta?

Okej, dags att skruva ner volymen på tvivlens musik. Om vi tänker, förnimmer, rör våra kroppar så är vi. Gud må vara död, men vi finns. Är det då en tröst för själens oro eller placerar det oss bara en krets längre ner i helvetet? Ett råd, läs Nietzsche! Eller läs Fredrika Spindler! I Nietzsche – kropp, konst, kunskap har hon i sju essäer filtrerat sina tankar genom Nietzsches. Tankar som spänner över lidande, dygd och berusande bejakelse av jaget. Och i detta konstrueras och dekonstrueras världen, det förflutna och det kommande. Så. Vart bär detta hän?

Ja, vart ska vi gå? Svaret kommer snabbt: fråga inte, bara gå. Fortsätt vägen fram. Att blicka tillbaka och försöka hitta sig själv är lönlöst och leder bara till onödigt lidande. Jaget finns inte bakom oss eller längst inne i oss. Vi är kropp – tanke – själ. Jaget är inte en separat enhet utan ett splittrat spektra, bestående av en rad tillblivelser och identiteter. Det finns alltså  ingen kärna; bara att acceptera. Viktigare då att begrunda hur och varför vi går. Och framförallt: se över bagaget!

Vad och vem är då detta kärnlösa jag, denna multipla personlighet?  Det jag som framträder i Spindlers text är Nietzsches. Ska hans jag då stå som prototyp för hela mänskligheten? Inglalunda. Nietzsche lyfter fram individens unikum och särart, men pekar också på det faktum att vi alla apar efter varandra och gång på gång upprepar vårt förflutna och vår samtid.  På samma sätt är skrivandet, liksom läsningen, en identitetsskapande process. Det handlar alltså om det fiktiva jaget och förhållande mellan texten, människan och språket.

Sociologen Erving Goffman menar i Jaget och maskerna, att identitetsskapandet bygger på jagets navigering mellan olika roller, där sammanhanget avgör vilken karaktär vi spelar. Denna uppsättning med masker, som vi tar på oss titt som tätt för att passa in i olika kontexter, är ett sätt att kontrollera tillvaron, oss själva och våra medmänniskor. Detta maskspel sysselsätter även Nietzsche och han problematiserar det vidare genom att låta masken bli ett uttryck för våra föreställningar om oss själva och ett sätt att handskas med vårt pluralistiska jag. Vi sysselsätter oss sålunda med iscensättningar  som grundar sig på idéer om vilka vi är, kan, bör och framförallt, vill vara.

Snälla ni, ber oss Nietzsche, se detta som en fördummande chimär som håller oss i fångenskap. Det frigörande ligger i att acceptera att vi inom en och samma kropp rymmer minst ett dussin Jag och att kropp och själ i sig är ett. Kroppen är inte själens fängelse; den är en del av den och utgör förutsättningen för allt tänkande. Kan vi godta detta är det också lättare att se på världen med kritisk blick. Genom den kan vi se och analysera de värderingar som mer än mindre styr vår vardag, hur övervintrade de än är.  Nya, sundare och mer aktuella principer och värden, kopplade till dygd, etik och moral måste få födas, sådana som angår oss – som angår oss nu idag, men kanske inte i morgon. Vi måste ständigt ompröva våra föreställningar om rätt och fel. Dygden får aldrig någonsin stelna och anta en fast och fullständig form. 

Det innebär inte att låta tillvaron bli ett hattande fram och tillbaka i landet Laissez-faire, utan ett sätt att betrakta tillvaron som tidlös och fylld med ett ständigt omprövande. Vi förnimmer och lever i minnet av förnimmelsen, vilket naturligtvis inte ger en adekvat reflektion av det förflutna eller samtiden. Men sanning och kunskap finns inte. Det enda människan har att förhålla sig till är utvärderingar av de affektioner som föds i och mellan kroppar. Dessa affektioner -  psykiska och fysiska rörelser –  har också sin plats i konsten. Ett passionerat patos och försök att gå till botten med livet.

Spindlers text är en lika dunkel som kristallklar väv som både förmörkar och lyser upp. Den är en plats för sinnesförnimmelser, abstraktion och konkretion.  Det är en diskursiv text som inte bara är en filosofisk argumentation, utan som diskuterar samhälle, politik, kultur och psykoligi på ett drivet och personligt sätt.

Se inte Nietzsche – kropp, konst, kunskap som ett sätt att underlätta läsningen och förståelsen av Nietzsche och hans verk. Snarare är det kommentar till och tolkningar av komplexa idéstrukturer. Ett samtal mellan två tänkanden, med inbjudan till en tredje – läsaren. Och förresten komplext? Tänkandet i sig är inte särskilt ogenomträngligt. Problematiken ligger snarare i att omvandla det teoretiska till handling – att faktiskt  acceptera och leva med alla sina jag, sin kropp och sitt lidande.

En intressantare och mer passionerad läsning får man leta efter. Så njutbart, upproriskt och bra. Jag förförs och berörs – Spindler och Nietzsche har en magnetisk dragningskraft. Jag är bergtagen. Visst är det en krävande läsning och räkna med att tillbringa några timmar i det metafysiska, för här behövs det tankemuskler. Men för ett så gediget arbete som detta tar jag tacksamt emot träningsvärken. Det innebär ju att jag, för ett tag, faktiskt tänkte. Och därför också var!

Nietzsche såg text som luft som läsaren var tvungen att kunna andas för att förstå innehållet. Sina egna ord varnade han för: den alltför höga och tunna luften kunde medföra en förkylning. Och visst, hans tankar och Spindlers eminenta essäer må bära på ett förrädiskt virus. Men jag utsätter mig gärna för risken att smittas.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2010-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-08 01:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3927

4 kommentarer

Borde ni inte korrigera titeln? Nietzsche, inte Niestzsche.

Micke Oregistrerad 2010-11-30 21:25
 

såklart vi borde! nu är det gjort. tack för påpekande!

Emelie Novotny Redaktionen 2010-12-01 14:33
 

Nietzsche sade inte ”Gud är död” utan ”Gud är död, det är vi som dödade Honom”. Det är alltså en tanke om OSS, inte om Gud. Tyvärr missade Emelie Eleonora Wiman… o s v precis detta.

Karl Oregistrerad 2010-12-03 12:30
 

Jag uppfattar det inte alls som att EEWL bortser från detta. Tvärtom handlar ju en stor del av recensionen på något sätt om människans liv i en värld utan Gud: i en ny världsordning… Utmärkt recension!

Creutz Oregistrerad 2011-03-29 23:31
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?