Recension

: Det vita benet
Det vita benet Barbara Gowdy
2001
Natur och Kultur
2/10

I fablernas värld…

Utgiven 2001
ISBN 9127079031
Orginaltitel The White Bone
Översättare Ingela Bergdahl
Först utgiven 1998

Om författaren

Barbara Gowdy föddes 1950 i Windsor, Kanada. Hon är nu bosatt i Toronto. Hon debuterade 1988 med ”Through the Green Valley”. ”Det vita benet” är hennes sjätte roman och den första som inte har människor som huvudpersoner. Tidigare har Barbara Gowdy arbetat som bland annat redaktör, lärare och kritiker. Hon har nominerats till flera kanadensiska litteraturpriser.

Sök efter boken

"Djuren har väl också känslor. Djuren är väl också människor? Ja, det är just vad de är i fablernas värld." Fablernas värld var ett av mina favoritprogram. Bert-Åke Varg lånade ut sin röst till den allvetande ugglan och alla jag kände satt bänkade för att få se bröderna bäver bygga hus. Jag tror aldrig att det riktigt slog mig att det var något konstigt med att det var djur som talade. Det var ju en saga och i sagans värld kan ju allt hända. Kanske beror det hela på att jag blivit något äldre sedan jag slaviskt följde SVT:s barnprogram men jag befarar att mitt ogillande av Barbara Gowdys Det vita benet helt enkelt kan härledas till det faktum att den är en klart sämre produktion än Fablernas värld.

I den skönlitterära roman jag har läst har djuren "också känslor". De enda som inte har det är människorna. Vi står endast för hotet. Boken bygger helt på elefanter med mänskligt känsloliv. Innan själva handlingen tar fart finns fem släktträd och en fem sidor lång ordlista. Ordlistan ger en grundläggande introduktion av de uttryck som elefanterna använder. Släktträden förklarar hur de olika elefantgrupperna är släkt med varann. Den elefant som historien rör sig kring heter Lera. Hennes historia är tragisk från börja och hon är något av ett maskrosbarn (en maskroselefant?).

Genom boken får läsaren följ henne och hennes familj genom torka, jakt och slakt. Det som för handlingen vidare är den myt som cirkulerar mellan elefanterna. Det går rykten om att det existerar en trygg plats där elefanter är säkra och människor är snälla. Vägen till denna säkra plats skall visas av ett vitt ben. Benet och myten tillhör den forntid då elefanterna var världens herrar.

Det går att läsa romanen som en allegori över mänskligheten. Hela den religiösa delen har klara paralleller till kristendomen. Det vita benet har likheter med den heliga graal och upplägget med ett förlorat paradis känns ju igen. Dock ger en djupare läsning inget mer. Detta är mänskliga tankar och reaktioner som läggs i elefanternas mun. Jag kan inte förstå meningen. Är boken tänkt som ett nytt berättargrepp eller är det bara en historia om djur som också söker livets mening? Visst är jag medveten om att skönlitteratur är ett fiktivt medium men jag måste erkänna att mitt tålamod har gränser.

Jag kan se en förmildrande omständighet. Om de människor som läser boken efteråt skulle ta ställning för att förbättra djurens levnadsförhållanden, då är jag mer än villig att ställa mig i skamvrån. Det kan ju vara effektivt att vända på begreppen för att på visa det absurda i sina handlingsmönster. Att masslakta oskyldiga djur för att sälja deras fötter och betar som souvenirer är absolut avskyvärt!

Det måste finna så mycket bra litteratur som aldrig ens får chansen att nå oss. Jag skulle hellre se att någon annan bok hade få se bokhyllans ljus. Men som tur är, är jag inte enväldig utan alla som vill kan nu ta del av fiktiva elefanters fiktiva tankar. Det är ett fritt land.

Textutdrag (Visa/göm)

Åsa Pettersson

Publicerad: 2001-05-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-10 08:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #193

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?