Vad är ilska? En jobbig känsla, eller kanske ibland en användbar och eftersträvansvärd? Vad skulle hända om ilskan försvann? Om den gick att plocka upp ur en portfölj, som olika modeller av någon sorts trassel i olika färger?

Jag får ju erkänna att en del av de där frågorna är sådana som jag aldrig skulle kommit på att ställa om det inte vore för Toon Tellegens och Marc Boutavants bilderbok Är du arg nu?. Den består av tolv olika små djurberättelser som på olika sätt kretsar kring ilska. Man hade kunnat kalla dem fabler, eller kanske hellre absurda fabler, för snarare än en förnumstig sensmoral lämnar de mig ofta med ett ”Men, va?”

Här finns bland andra jordsvinet, som får verkliga vansinnesutbrott så fort han inte står på huvudet; klippgrävlingen, som varje kväll stegar upp på en kulle och skäller på den nedgående solen; näbbmusen, som till slut trashar den snälle ekorrens hus i ett försök att provocera honom; elefanten, som grälar med sig själv om sin hopplösa lust att klättra allra högst upp i trädtopparna, och igelkotten, som aldrig varit arg men gärna skulle vilja testa.

Jo, och så får vi ju inte glömma kräftan, någon sorts handelsresande i ilska som kan erbjuda den i olika färger, storlekar och tjocklekar för olika tillfällen. Vad sägs om en tunn, ljusröd ilska för när någon trampar en på tårna i dansen, eller en skrynklig grå för när man är ute på resa men har glömt något hemma?

”En perfekt högläsningsbok för hela familjen!” står det på bokens baksida, och så är det nog på sätt och vis. Man ska gärna vara flera som kan diskutera de här berättelserna. Kanske en liten litteraturvetarfamilj som kan vältra sig i tolkningsmöjligheter? Med en psykologfamilj vore risken stor att djuren fick allsköns diagnoser, tror jag.

Ibland tänker jag att de är en omskrivning av något annat, de där märkliga djuren. Jag tänker på en pjäs jag såg på Dramaten för ett par år sedan, Ett informellt samtal om den nuvarande situationen. Där låter Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist vuxna skådespelare säga repliker hämtade från barn som imiterar vuxna, med underbart absurd komik som följd.

Något liknande skulle kunna vara fallet med en del av de här djuren, att de liksom är absurda vuxna i barnboksförklädnad. Flodhästen och noshörningen, till exempel, som möts på en smal stig i skogen och inte kommer någonstans, eftersom de i största samförstånd vägrar att gå undan för varandra, och när dagen är slut förnöjt får återvända dit de kom ifrån – är inte de misstänkt lika politiker?

Det som får mig att plocka upp Är du arg nu? från början är Marc Boutavants fina, mättade och ofta lite melankoliska bilder. Hans djur är både roliga och uttrycksfulla, dock med ett lite märkligt undantag: jag kan inte direkt se att någon av dem verkligen är just arg. Det är svårt att inte jämföra med Stina Wirséns Vem är arg? på samma tema. Hos hennes figurer finns ilskan verkligen i hela kroppen, i varje pennstreck. Här är den märkligt undflyende.

Fast kanske är syftet med boken inte alls att lära mig – eller snarare det lyssnande barnet – något om ilska? Kanske är det bara att underhålla, kanske att lösa upp något vardagligt, något som kändes ganska självklart? Är du liksom lite mindre säker nu?