Pling plong!
Här kommer Mormornallen. Kul!
Tårta och present har hon med sig.
Men kalaset ska inte vara här hemma, det är
Gammelmormor Nalle som fyller år, supermånga år!

Det är Knatts, Gnis och lilla Ludens gammelmormor som fyller år. Men Gammelmormor Nalle bor inte längre kvar i sitt fina, fina rosa hus. Hon har flyttat till ett äldreboende, där gamla som behöver hjälp och sällskap bor, berättar Nallemamman. Det spelar ingen roll att Knatt inte vill att det ska vara så. För de stora säger att de ska gå till det nya stället och äta tårta. De säger till och med att det ska bli roligt.

På Gammelgården luktar det konstigt och alla är skrynkliga som gamla skrutt. Någon gråter och någon skrattar för högt och utan tänder.

Pling plong.
-Jag vill inte vara här.
Så säger Knatt till
Gammelmormor Nalle.

Gammelmormor Nalle svarar att att hon inte heller vill vara här. Men medan Knatt vill vara i Gammelmormors vanliga hus, att katten inte ska vara död, och alla ska vara glada plus att det ska vara godis i den vanliga skålen så vill Gammelmormor Nalle vara i Paris, dansa hela natten i högklackat. Gammelmormor vill vara ung, vacker och jättestark. Och istället för en katt vill hon ha en stor vit häst!

Det är starka känslor hos både ung och supergammal. Men under tårtkalaset faller saker och ting på plats. Det kanske inte är så dumt och farligt på ett äldreboende? Man kanske kan börja känna sig trygg och nästan lite hemma där?

I år är det tjugo år sedan de första Vem-böckerna kom. Jag köpte faktiskt de två första, Vems byxor? och Vem är arg? i något sammanhang. Jag köpte dem till mig själv då jag blev fullkomligt golvad av språket, humorn, svärtan, blinkningarna till den vuxna läsaren och inte minst illustrationerna som sprakade av liv och känsla.

Stina Wirséns Vem-böcker rör sig i ett språkligt landskap där det lilla blir stort. Med korta meningar och en rytm som ligger nära barns eget tal skapar hon en text som är lika mycket paus som ord. Här finns ingen förklarande röst, bara en direkthet som låter känslorna ta plats. Det är en litterär minimalism där varje ord bär tyngd, samtidigt som bilderna tar vid och fyller ut det som inte sägs.

Det är just i denna koncentration som böckerna öppnar sig för läsaren, den som högläser får utrymme att tolka, den som lyssnar får plats att känna. Wirsén skriver ur barnets perspektiv, och det gör att de vardagliga konflikterna, om byxor, om vänskap, om att vara arg, blir existentiella. Det är böcker som med sin enkelhet rymmer en psykologisk realism.

Stina Wirséns bilder är lika direkta som hennes språk. Linjerna tycks aldrig vilja stelna, de rör sig snabbt över pappret, ibland som om de just sprungit ur en känsla. Figurerna är skissartade, med stora ögon och kroppar som inte alltid följer proportionernas regler, men det är just där uttrycket uppstår. Färgerna kan spraka, kontrastera, eller plötsligt lösas upp i en fläck som lämnar utrymme för tolkning.

Det är illustrationer som inte söker perfektion, utan snarare närvaro. Ilska blir röda streck som spretar, glädje blir mjuka kurvor och ljusa toner, ensamhet kan vara en liten figur i ett stort vitt fält. Bilderna fungerar som känslornas förlängning, de visar inte bara vad som händer, de låter oss känna det.