Lilla Hund har uppenbarligen rutin: en vecka hos mamma och en vecka hos pappa, omväxlande. Den där veckan är lilla Hund nog van att stå i centrum och ha sin förälder för sig själv, men plötsligt dyker det upp en inkräktare hos pappahunden. Någon Nallegrisen, som pappa pratar i telefon med jättelänge, och som kommer dit med äckliga bullar fast lilla Hund inte vill.

På omslaget till Stina Wirséns Vem stör? står pappahunden mitt emellan sitt uppretade barn och den nervöst leende Nallegrisen, med en minst sagt desperat min. Det är säkert stor igenkänning för många föräldrar som försöker balansera mellan gamla och nya familjekonstellationer.

Annars är perspektivet förstås främst barnets. Lilla Hund reagerar instinktivt på en vuxenvärld som framstår som ganska irrationell. Varför ska den där dumma Nallegrisen komma och störa? På samma lite fragmentariska men högst konkreta sätt visar sig Nallegrisen så småningom, när hon nu envisas med att komma tillbaka, ha vissa fördelar ändå:

Hon är bra på pussel. Hon kan vissla jättehögt. Hon är morgonpiggare än pappa. Hon är inte bra på att laga mat, men hon är jättebra på att köpa sushi. Hon vet att lilla Hund bara vill ha rullar med inget grönt, starkt i.

Stina Wirsén skildrar det känslomässigt komplicerade så enkelt, i korta, konkreta texter och underbart uttrycksfulla bilder. Blickarna, minerna och kroppsspråket hos hennes charmiga figurer säger fantastiskt mycket. Rummen blir med relativt få detaljer härligt lek- eller mysfyllda, som på förskolan eller i pappahemmets fredagsmys, eller tvärtom ödsligt kalla och övergivna, som när lilla Hund låst in sig i badrummet med Nallegrisens äckliga bullar.

Stor vardagsdramatik utspelar sig på de få sidorna. Det känns precis så enkelt och komplicerat som livet kan vara.