För många år sedan letade jag upp Stina Wirsén på bokmässan i Göteborg, med en av hennes böcker i högsta hugg. Inte bara för att få den signerad till ett av mina brorsbarn, utan också för att få en av hennes figurer ritade på försättsbladet. Jag måste ju ha vetat hur hon såg ut på ett ungefär, eftersom jag tillslut hittade henne i ett bokhyllehörn på den stora mässan, men slogs ändå – nu när jag stod strax intill henne – hur mycket hon på något outgrundligt sätt påminde mig om de karaktärer hon tecknar.

Hur som helst. Jag har med stor behållning läst hennes barnbok Vems resa? som handlar om en familj som ska iväg på solsemester, där nog alla har lite olika förväntningar på vad de ska få ut av den. De roliga med den här boken är ju att den går att läsa utifrån flera perspektiv. Texten och bilderna kan säga en sak till barnet och se saker ur hans eller hennes perspektiv men så kommer den vuxne med sina erfarenhet och skrattar igenkännande åt något barnet man läser för, rimligtvis inte kan ha en aning om.

När familjen landat är alla helt överens om att glittrigt vatten och palmer är perfekt, men sedan går förväntningarna isär. På hotellrummet har lilla Hund inget som helst tålamod med att vänta på Stora Hund och Nallegrisen. Lilla Hund vill ner och bada i poolen direkt. Stora Hund står och hjälper Nallegrisen med att få på sin baddräkt,  medan de längtansfullt konstaterar att rummet har både mjuka sängar och fläkt i taket. Lilla Hund står ilsket och blänger på dem, och inte har tid att vänta. Ska ni inte bada?!

Besviken får lilla Hund själv kliva ner i poolen medan de vuxna Stora Hund och Nallegrisen sitter i varsin solstol och kramar varandra. Lilla Hund är fortfarande ilsken när Igelkott kommer fram till honom, en lekkamrat som öppnar med att säga ”Bonjour Cava?”

Lilla Hund är tveksam, men snart finner de varann, de nya kompisarna, trots att de inte talar samma språk.  Och det är väl lite om det denna utmärkta bok handlar.

Lekens språk, både för vuxna och barn, är något du kan förstå varifrån du än kommer. Inte minst för att lek ibland kan innehåller ett mått av avväpnande humor, inte minst vuxna emellan.

Jag gillar Wirséns sätt att berätta och att den grafiska formen av boken även inbegriper hennes egen handstil. Den genusmedvetne gillar säkert att boken är kliniskt fri från pronomen som han och hon. Jag funderar på om detta pronomenneutrala grepp att berätta på funkar just här för att den är en kort bok, men skulle kanske bli betydligt mer svårläst i andra sammanhang. Jag vet inte. Det är måhända en detalj i sammanhanget. För i det stora hela – Stina Wirséns charm i denna bok går hem.