Gammal och skröplig är det väl ingen som vill bli. Ändå är det väl oundvikligt för de flesta. När årtionden far förbi, syn- och hörselproblem hopar sig eller värken strålar ur höftpartier kan man finna en sorts sanning i den gamla barndomsvisan:

Dansa min docka medan du är unger
när du blir gammal så blir du för tunger

I romanen De sista smekningarna ges ordet till Birgitte Solheim som upplever hur åldrandet medför en allt större ensamhet. Hon bor i Paris dit hon flyttat efter en karriär som hjärtkirurg. Hon sitter vid fönstret större delen av sin tid och tittar på det som händer på gatan. Hennes yngre syster Elisabeth bor i Norge och de för regelbundna videosamtal. Birgitte har aldrig bildat familj utan levt för sitt jobb. Systerns liv med barn och barnbarn utgör en stor kontrast.

Inledningsvis dryper bitterheten. Relationen med systern präglas av allt annat än vänlig omtanke. Birgittes isande ironi stannar inte vid åsynen av systern, nej, den omfattar hela mänskligheten. I hennes ögon låter media självupptagna människor ta allt större plats medan massutrotningen av arter går allt snabbare på vår enda planet. Torrt konstaterar Birgitte:

Samtidigt ramlar folk in i döden medan de fotograferar sig själva.

Kjersti Anfinnsens metod att komprimera tankar och omge dem med mycket luft är effektfull. Uppsluppenheten fyller min läsning och ofta brister jag ut i plötsliga skratt. Bittersyrliga oneliners är uppfriskande, åtminstone för mig.

Men det intressanta är att det inte stannar där. Anfinnsen skildrar Birgitte med fler nyanser. Birgitte var en gång en pionjär genom att arbeta i en mansdominerad och karriärinriktad verksamhet. Hon får regelbundet inbjudningar att delta i USA vid föreläsningar.

Det är nästan anmärkningsvärt hur Anfinnsen med så få ord skapar det djupa porträtt som Birgitte visar sig vara värd. Hennes relation med systern Elisabeth hade kunnat bli statisk men det sker en förskjutning som överraskar. Likaså visar sig kontakterna med restaurangägaren Colin, frisören Michel M och nätdejten Javier ge mening. Bilden av hur en människa får kontur av personerna hon omger sig med illustreras fint.

Berättelsens anslag rinner sålunda ut i ett helt annat vatten när slutet nalkas. Jag tyckte mycket om denna färd, eller snarare detta besök hos Birgitte Solheim, före detta hjärtkirurg, numera pensionär boende i Paris.