Jannike, 16 år, har praktikplats på hembygdsmuseet där Elisabeth är intendent. Elisabeth är gravid, men vägrar avslöja vem fadern är. En morgon dyker en vätte upp och försöker mörda Elisabeth med en yxa. Lite oväntat en vanlig svensk vintermorgon, eller hur? Jannike blir dock inte så förvånad som hon kunde väntat sig, utan vet inituitivt exakt hur hon ska göra.

Nästan tvåhundra år tidigare försöker en man öppna dörren till helvetet, med intentionen att djävulen ska befrukta en av hans döttrar. Mannen blir avbruten men porten till helvetet är öppen.

Mårten Sandéns augustnominerade bok är någon sorts pseudorealistisk fantasyrysare, med svenska förtecken. Jag är löjligt förtjust i att använda den svenska folktron, det nordiska arvet, som ingredienser i fantasy (även om jag är lite tveksam till att kalla detta fantasy). Jag struntar väl i druider och drakar; ge mig lite troll, vättar och reinkarnerade resande och jag går i spinn!

Den femte systern får mig att tänka på den inledande novellen i John Ajvide Lindqvists Pappersväggar. Berättelsen om tulltjänstekvinnan Tina, som egentligen är ett troll, är min favorit i hela samlingen. Ajvide Lindqvist är fenomenal på detta att placera magiska element i vår vanliga gråtrista vardag, och där tycker jag att han är i sitt esse. Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo var en liknande bekantskap, där reklamfotografen Mikael hittar ett troll på sin trapp. Mer sånt!

I en blogg, vår recensionskonkurrent Bokhora om jag inte minns fel, jämfördes Jannike i Den femte systern med Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-trilogi, och det är en jämförelse som står sig väl. Den femte systern är lite som om Stieg Larsson skulle möta John Ajvide Lindqvist och skriva en ungdomsroman. Det kan inte bli fel.