Recension

: Pappersväggar
Pappersväggar John Ajvide Lindqvist
2006
Ordfront
7/10

Något är kajko

Utgiven 2006
ISBN 9170372195
Sidor 392

Om författaren

john ajvide lindqvist författarporträtt

Fotograf: Mia Ajvide

John Ajvide Lindqvist är född 1968 och uppväxt i Blackeberg. Han ville bli något hemskt och fantastiskt. Först blev han trollkarl, kom tvåa i Nordiska mästerskapen i korttrolleri. Sedan var han ståuppkomiker i tolv år. Till slut blev han skräckförfattare.

Hans böcker är utgivna i över trettio länder. Han tilldelades en Guldbagge för sitt manus till filmatiseringen av debutromanen Låt den rätte komma in.

Sök efter boken

Någon sade en gång att Stephen Kings samlade verk kan sammanfattas i meningen "It was a nice day… THEN EVIL CAME!" Om det stämmer (och det är inte SÅ långt från sanningen) så är det definitivt en av de saker som skiljer honom från John Ajvide Lindqvist.

För i Pappersväggar är det, precis som i hans två romaner, sällan monstren dyker upp från ingenstans för att riva ner en perfekt tillvaro. I de flesta av de här tio novellerna är skadan redan gjord när det övernaturliga visar sig, om det nu alls behöver göra det. John Ajvide Lindqvists hjältar (för jo, hjältar är de, även om de inte alltid går segrande ur striden) är fattigpensionärer, överarbetade tulltjänstemän, psykpatienter och försupna dansbandssångare som aldrig mer kommer att nå Svensktoppen. Skräcken behöver inte jämkas in med stämjärn och motorsåg, något är redan kajko i den alltför vanliga svenska verkligheten och eventuella monster belyser bara det.

Där fanns ett namn också. Svensson. Jag fann det så komiskt att mannen hette Svensson att jag började skratta. Jag hade tänkt mig något i stil med, ja, jag vet inte, Delafour, Sander, vad som helst men inte Svensson.

Det är det som gör Ajvide Lindqvist till något mer än bara en skräckförfattare och Pappersväggar till något mer än bara lite kalla kårar i sommarhettan. Hans historier smyger sig nära, snuddar vid vår verklighet och gör den osäker. Där andra skräckförfattare nickar åt Carpenter och Lovecraft droppar han namn ur Tove Jansson och Astrid Lindgren, men utan att det finns någon tröst i det; det är bara ytterligare en illusion som svikit oss. Finns det egentligen något mer skräckinjagande för en som trott på det goda samhället än att cheferna på KF tjänar minst lika mycket som de på NK? Var blev ni av, ljuva drömmar…?

De flesta novellerna här lyckas, något enstaka fall av twilightzonitis till trots (alltså behovet av att avsluta med en Oväntad Twist), fantastiskt väl med att väva ihop samhällsskildring och skräck. Texter som "Gräns" och "Vikarien" förtjänar mer än att placeras i genrefacket, detta är helt enkelt smått lysande samtidslitteratur. Har samlingen någon svaghet är det nog faktiskt den avslutande långnovellen/kortromanen "Sluthanteringen", uppföljaren till Hanteringen av odöda. Inte så att den egentligen är dålig, men ärligt talat – när var senaste gången ni såg/läste en uppföljare som var lika bra som ettan? Visst är det trevligt att göra återbesök hos Flora och Elvy och den där inhägnaden på Heden, men Hanteringen av odöda hade ett så bra öppet slut att det ärligt talat inte känns som om de här 100 sidorna tillför något. Den lider av ett "vill ni inte veta vad som hände sen"-syndrom som Ajvide Lindqvist inte borde behöva. Hans berättelser står för det mesta perfekt där de står; river hål i den där tunna pappersväggen mellan vår välordnade verklighet och det som händer när den sviker oss. Och som exempelvis huvudpersonen i novellen "By på höjden" upptäcker är svindeln över hur långt det är ner när väggen brister mycket hemskare än den ofrånkomliga dunsen när man landar.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2006-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 15:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2069

2 kommentarer

"Låt den rätta komma in" är en av de bästa debutböcker jag någonsin läst. Vampyrer, Morrissey-citat och John Ajvide Lindqvist fina språk och berättarglädje, hur kunde jag inte älska detta? Men när däremot "Hanteringen av odöda kom" blev jag kritisk, jag tycker inte alls om den och tyckte John förlorat allt det som kändes så bra i debuten, den nya boken kändes framstressad och tråkig i mitt tycke. Jag läste nästan plågsamt sida efter sida, trodde att det skulle komma någon fantastisk vänding och rädda uppföljaren, men så blev det inte. Hanteringen av odöda var inte alls min smak, jag skulle t o m kalla den dålig.

Men "Pappersväggar" så bevisades ännu en gång hans storhet men nio fantastiska små noveller. Jag vet inte riktigt vilken som är min favorit men "vikarien" är helt klart en av de bästa noveller jag läst på mycket länge. Boken avslutas sen men den sämsta novellen, nämligen någon sorts avslutning (alternativt slut?) på Hanteringen av odöda som jag knappt kan läsa igenon. Jag vet inte vad det är med mig, men när de sidorna kommer känns boken långsam och trög och berättarglädjen känns som bortblåst. Kanske beror det på mig, jag kanske bara har nåt personligt emot denna historia.

Hursomhelst, Nu känns det som jag slipper bläddra igenom mer "Hanteringar av odöda" och jag ser verkligen fram emot nästan bok (den ska väl komma någon gång i år?). John Ajvide Lindqvist är antagligen Sveriges intressantaste och bästa författare jag funderar snart på att läsa om "Låt den rätta komma in".

Jonatan Oregistrerad 2007-10-03 11:56
 

har läst "Vikarien" ur boken "pappersväggar". en novell som gör att det kryper i skinnet och får en att tänka efter hur man egentligen ser på livet. jag vill inte avslöja vad som sker i novellen, men jag vill helt klart rekomendera den! Helt klart läsbar!

Amanda P Oregistrerad 2008-04-09 10:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?