Om du någon gång har sett Dr. Hunter Stockton Thompson stappla omkring, mumlandes obegripligheter för sig själv i någon av de dokumentärer som gjorts om honom, så är det svårt att tro att det är denne man som ligger bakom texterna i de böcker han givit ut. Ordet skarpsinne kommer väl till pass när det gäller böckerna – svamlig galning är nog det rätta sättet att beskriva Thompsons person på.

"Fear and Loathing In Las Vegas" är nog den bok som de flesta tänker på när de hör namnet Hunter S. Thompson och det är inte oförtjänt. Det är en fantastisk bok och är hela essensen av vad doktorn handlar om. Men det finns ju så mycket mer och samtidigt alldeles för lite.

Ett fåtal böcker känns sammanhållna: "Las Vegas", "The Rum Diary" och "Hell’s Angels". Resten är samlade skriverier, artiklar och brev, vilket inte känns riktigt lika brännande hett.

"The Rum Diary" skrevs redan när Thompson var tjugotvå år, men publicerades först 1998. "Hell’s Angels: A Strange and Terrible Saga", är den första bok som publicerades i hans namn. Året var 1967 och det är en banbrytande sak; hälften reportage, hälften roman, typ, men alltid, givetvis, Hunter S. Thompson.

Hunter själv står inte tillbaka och nöjer sig med att kallt beskriva det laglösa motorcykelgänget utan slänger in sig själv i mixen och drar sig inte för att vräka på med galet subjektiva åsikter till höger och vänster och en del av det är riktigt roligt, medan annat är laddade analyser av ett förvridet mediasamhälle, som idag antagligen mer än någonsin känns oerhört aktuellt. Det går inte att undkomma (även om man inte nödvändigtvis behöver begrava sig i det) att mycket av bokens värde ligger i beskrivningarna av hur pressen vänder och vrider på fenomenet Hell’s Angels och skapar en myt som på samma gång är både skrämmande och fascinerande. Människorna runt omkring Hell’s Angels (ibland är det nästan som att motorcyklisterna spelar ett spel, showar för de vanliga, tråkiga civilisterna) reagerar som människor gör inför skrämmande företeelser: de närmar sig elden och låter sig av nyfikenhet och småborgerlig äventyrslusta dras med i galenskaperna, allt medan media piskar upp stämningen och vrålar om "riot" hit och "rape" dit. Det påminner i vissa stunder om hur allting bara stannar upp kring scenen för en olycka.

Mitt i alltihop finner vi Hunter. Han dricker och tar droger tillsammans med de laglösa och slutligen blir han också ett offer för det som tidningarna fokuserar på genom hela boken: våldet. För det är ju så med Thomspons böcker att de bygger vidare på hela den självbiografiska genren samtidigt som han också vidareutvecklar journalistiken. Subjektivitet kanske är det, om inte enda, så i alla fall det ärligaste sättet att beskriva situationer påÂ…

Men innan Thompson får en rejäl omgång påkstryk serverar han oss en härligt vild analys av en subkultur som växte fram och blev en modern, romantisk mastodontskröna om frihet på vägarna, ridandes en högljudd stålhäst med ett – som det så klockrent beskrivs i början av boken – "fiery anus". Thompson klär av de laglösa och visar baksidorna av livet som samhällelig utböling, men också sammanhållningen det medför. Det sistnämnda beskrivs väldigt väl t.ex. i en scen då Änglarna följer en av sina ledare till graven efter att han krossats av en lastbil.

Thompson skriver fantastiskt: det är vilt kanske, men det är också alltid mitt i prick. Och som med de flesta av doktorns böcker finns det en kärna som gör texten till något mer än bara galna upptåg, droger och fylla. Det ligger en samhällskritisk grund under allt det där och det är det som skiljer Thompson från så många andra Beat-influerade författare.

Läs, fångas och börja älska Hunter S. Thompson. Eller låt bli.