Så kom då äntligen Sveriges okrönta skräckkung ut med en ny roman, ivrigt emotsedd i bokbloggar och biblioteksreservationslistor (lagom långt ord?). John Ajvide Lindqvist kom som ett yrväder 2004 och har sedan fått även skräckovana romanläsare att svälja vampyrer, zombies, troll och Smiths-citat utan att blinka.

Människohamn tar oss ut i Stockholms skärgård, någonstans utanför Roslagen och Norrtälje (där för övrigt även delar av novellsamlingen Pappersväggar utspelade sig). En strålande vinterdag går en liten familj på utflykt från Domarö till fyren på Gåvasten och familjens sexåriga dotter försvinner spårlöst där det inte borde gå att försvinna. Isen ligger metertjock, sikten är milsvid men Majas fotspår tar tvärslut mitt på isen.

Maja är dock inte den enda som har försvunnit på Domarö, något är inte som det ska, det händer konstiga saker och det har hänt konstiga saker väldigt väldigt länge. Efter två år återvänder Majas pappa Anders till Domarö för att försöka få något slags avslut. Han är försupen och nedgången och det går kanske inte riktigt som han tänkt sig.

Ajvide Lindqvists största styrka tycker jag är att han behandlar skräckens övernaturliga sidor som att de är helt naturliga. Att blanda vardagsrealismen med övernaturlighet gör det både nästan trovärdigt, och ännu mer otäckt. Det är mer kittlande att läsa om vampyrer i Blackeberg än i Transsylvanien.

Människohamn är fortsätter på samma sätt, och jag tycker att den utan problem väger upp till de tidigare böckerna. Spöken på moppar som citerar The Smiths liksom. OM man ska ha spöken i en bok så ska de banne mig åka flakmoppe och citera The Smiths.

Möjligen kan det bli lite väl många trådar varav inte alla knyts ihop riktigt. Och jag sitter med frågor kvar när jag har läst klart. För att inte tala om att jag vill veta vad som hände sen. Jag får nog hålla tummarna för en fortsättning, liksom Hanteringen av odöda fick ett extrakapitel i Pappersväggar.

Sedan är det ju inte heller någon nackdel att Människohamn är oerhört välskriven. Inte direkt.