Recension

: Mitt rätta jag
Mitt rätta jag Pernilla Glaser
2008
Albert Bonniers förlag
6/10

Nickes klätterträd

Utgiven 2008
ISBN 9789100115548
Sidor 286

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Pernilla Glaser arbetar som barn- och ungdomsbokförläggare. Hon är född 1972 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1995 med den självbiografiska ”Robson”, och har även arbetat som regissör.

Sök efter boken

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. På det området är ni jävligt påhittiga. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet.

Det är på sidan 197 som man får känslan att till och med Pernilla Glaser tröttnar på sin egen huvudperson och hans evinnerliga vattentäta idioti, när hon låter en bifigur läxa upp honom med den drapan. Och givetvis träffar den mitt i prick. Det gör ganska mycket i Mitt rätta jag. Men… ska det vara allt, det?

Det börjar ju inte där, förstås. Antagligen börjar det framför en TV-apparat någon gång på 70-talet, där lille skilsmässoungen Nicke sitter och tittar på Farbrorn som inte vill va stor. Men vad oss anbelangar börjar historien när Nicke är i 35-årsåldern och hans fru till slut tröttnar på hans vänstrande. Hon kastar ut honom, langar över skilsmässopapper och värst av allt – slår sönder hans leksakssamling. För Nicke är det där sista nästan det värsta, och det trots att allting sedan bara blir ännu värre, med jobb och älskarinnor och pengabrist och galna familjemedlemmar och inbrott och hemlöshet och poliser och excentriska reklammänniskor och panikattacker och… allt sånt där som man trodde att vuxna kunde hantera när man var barn och sedan fick lära sig bara blev ännu knepigare. Och jodå, igenkänningsfaktorn är ibland pinsamt och skrattretande hög.

Men sedan är det det att det är Nicke själv som berättar alltihop. Och visst, det är inget fel med osympatiska berättare. Men att i nästan 300 sidor få lyssna på en enda lång syndommigmonolog av en grabb som plötsligt får allt han fått så fort han pekat på det slängt tillbaka i ansiktet blir i längden ganska tjatigt. Han hittar på den ena Kalle Blomkvist-aktiga planen efter den andra för att ta sig ur röran, han gnäller över sina sönderslagna Dinky Toys och lyckas bara gräva sig ännu djupare och reta upp ännu fler av de vuxna människorna runtomkring honom som går och väntar på att han ska skärpa sig. Någonstans där glider den träffsäkra satiren över i ett ganska tunt skämt runt en endimensionell person, och man önskar att det skulle hända något mer. Ge honom något att göra utöver att envist vägra växa upp, någon form av insikt som inte kan sammanfattas med det där inledande citatet. Glasers bok är rejält underhållande, och hon ska ha en eloge för att vilja vända på den klassiska grabbromantiska romanen, men något litet fel gjorde hon ändå när hon monterade ihop den.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2008-07-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 22:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2965

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?