Antologin Happy, happy – en bok om skilsmässa har redan innan recensionsdatum väckt en hel del debatt. Jag har hunnit läsa den och bli genuint glad och inspirerad innan jag stöter på dessa andra reaktioner. Sitter ganska förbluffad framför datorn och läser och lyssnar på det ena hätska påståendet efter det andra. Borde kanske inte bli förvånad, men jag blir det.

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?