Fredrika och Ingrid-Marie är halvsystrar, och huvudpersoner i Pernilla Glasers roman Om natten. Trots att de är uppväxta i samma familj har deras liv tagit helt olika vägar. Ingrid-Marie, som är den äldre, är helt ensam och drivs framåt av sin längtan efter döden. Den yngre Fredrika är hennes motsats. När det tar emot för henne tänder hon en cigarett eller två eller tre.

Tyvärr kommer jag inte riktigt överens med någon av systrarna.

Men det är kanske inte meningen heller.

De två systrarnas historier löper parallellt, Ingrid-Maries i jag-form och Fredrikas i tredje person. Ingrid-Maries berättelse visar en person som inte är delaktig i den här världen över huvudtaget. Hon börjar på Lärarhögskolan för att hennes mamma vill det. Hon hoppar snart av igen. Hon flyttar hemifrån för att hennes mamma antyder att folk gör det när de vuxit upp. För henne kvittar det.

Av de två systrarna är Ingrid-Marie den mest intressanta, kanske för att hon är den mest främmande. Hon är inte intresserad av ett liv, hon vill bara dö, så man önskar nästan att hon får göra det. Finns det människor som är så frånvända? Ja, antagligen. Och kanske är det inte så konstigt.

Ibland är Pernilla Glasers beskrivningar mycket träffsäkra. Som när Ingrid-Marie får besök av kurskamraten Simon, som nöjer sig med en enkel, men helt osann, förklaring på frågan varför Ingrid-Marie slutade på Lärarhögskolan. Han godtar den genast och börjar obehindrat och länge prata "om skolan och fördjupningsuppgifter och prövande lärare". Ingrid-Marie observerar och reflekterar:

Det behövdes så oändligt lite. Bara en antydan till en annan människa för att han skulle gripa tag och framkalla sig själv mot den bleka fonden. Man behöver inte finnas till för att utnyttjas. Tanken gjorde mig faktiskt deprimerad för den öppnade en obehaglig omvänd möjlighet. Den att jag kunde leva länge bara i syfte att låta andra bli tydliga mot min otydlighet.

Känslan kan kännas igen. Ibland använder man andra människor för att rikta spegeln mot sig själv. Ibland är det man själv som blir utnyttjad.

Men ibland blir Glasers beskrivningar för pratiga och detaljerade. Som att det skulle bli mer ärligt, mer äkta för att man beskriver det noga. Jag håller inte helt med.