Sjuttonåriga Jannike Faltin jobbar för byrån nu, Byrån för Särskilda Efterforskningar, som är ett slags svenskt Arkiv X fast med mer vättar, magi och parapsykologi än utomjordingar. Under ett uppdrag hittar Jannike en liten flicka, som vid närmare efterforskningar visar sig ha varit försvunnen i 20 år. Fast hon är fortfarande fem år och har samma kläder på sig som när hon försvann. Jakten tas upp på den mytiske gestalt som rövade bort flickan, och många fler barn, och det är förstås Jannike som måste göra jobbet.

Det viskande barnet är andra boken om Jannike och Byrån för Särskilda Efterforskningar. Jannike är äldre och lite klokare, och har tappat det mesta av sin ilska. På Harry Potter-vis är hon den självklara hjälten, som av sig själv vet hur hon ska bete sig i farliga situationer och lär sig behärska sina stora förmågor. Samtidigt lyckas Sandén skildra henne som en helt vanlig tonåring med dåligt tålamod, och det är både rätt roligt och gör att Jannike blir mer komplex än en vanlig tvådimensionell hjältefigur.

Jannike bläddrade försiktigt bland de vaxiga pergamentsidorna. Hon begrep inte ett ord.
”Vad är det för språk?”
”Vanlig sextonhundratalssvenska”, sa jätten. ”Skriven i spegelskrift.”
Hon himlade med ögonen och räckte tillbaka boken.
”Meh, sånt där är ju skitsvårt till och med när det inte är bak-och-fram”, sa hon. ”Du får berätta vad det står.”
Magnus lutade sig bakåt så att bänken knakade.
”Latmask”, muttrade han.

Jag gillade Den femte systern och jag gillar Det viskande barnet. Jag tycker om det nordiska, det övernaturliga blandat med realism (lite Johan Ajvide Lindqvistskt). Fantasy, fast utan drakar och trollkarlar och små män med hår på fötterna.

Framför allt är det en bra historia och av allt att döma blir det fler delar, det ser jag fram emot.