Vargen tog den. Det har alltid varit den officiella förklaringen till varför Hirka inte är som alla andra. Som folk. Hon minns det visserligen inte själv, men hon var också bara ett spädbarn när det hände. Pappa har berättat, och ärret sitter ju där i ryggslutet. Så varför skulle hon tvivla? Självklart måste även Hirka vara född med svans.

Nu har året kommit, hennes femtonde, när hon tillsammans med landets alla andra femtonåringar ska ställas inför rådet, Insringin, och prövas, men Hirka kan inte få kontakt med Kraften, inte ”famna” som hon borde kunna. Det är då pappa Thorrald avslöjar det.

Att han i själva verket inte alls är hennes pappa. Att han funnit henne i snön i närheten av stenringen i norr och att det är han som gett henne det där ärret för att skydda henne. För att dölja att hon aldrig haft någon svans. Att hon är ett odinsbarn, en mänskr. Rötan.

Siri Pettersen skriver aldrig att de är ”troll” eller något sådant, de som befolkar världen i Odinsbarn, första delen i fantasyserien Korpringarna. Varför skulle hon? De är ju bara normala. Som folk. Det är Hirka som är den avvikande, den mytomspunnet främmande. Någon som inte hör hemma i den enda värld hon känner till, som inte borde vara där och som förmodligen har en koppling till andra mytomspunna, onda väsen som sägs hemsöka de förenade rikena.

Det är uppenbart att Odinsbarn bara är början på vart Pettersens värld och dess bortglömda stenformationer, korpringarna, kan leda, men det är en levande, tredimensionell värld, vagt inspirerad av nordisk folktro och full av namn och begrepp som jag verkligen gillar. Insringin, till exempel, det innersta rådet, eller dödsriket Slockna (språkligt även en svordom: ”Vad i Slockna!”), Hirkas hemby Elveroa, barndomsvännerna Rime och Vetle – här finns till och med ett slags Black Ops-ninjor som kallas Skuggorna och utövar en stridsteknik med grepp och sparkar som Korpsvälta, Rödregn, Vargspark och Banesår.

Odinsbarn innehåller förstås mängder av klassiska fantasyelement, som maktkamp, stridigheter och äventyr, mod, magi och utvaldhet på gott och ont, men dels förvaltar och mixar Pettersen dem väl, dels lägger hon till något distinkt eget, nordiskt fräscht och påtagligt modernt. Här finns frågorna om vem man är och kan tillåtas vara, men också om hur makt korrumperar och till vilket pris vi egentligen behöver något att tro på. Religionen, Riten, Siaren och korparna spelar stor roll i romanfolkets föreställningsvärld, men blir också brickor i spelet om vem som bör ha makten att avgöra vad som är bäst för andra.

Jag tycker verkligen om trenden att fantastisk litteratur gräver lite mer där den står, från John Ajvide Lindquists folkhemsskräck och Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bruksortshäxor till det här – high fantasy med en smak av lingonris, av Ronja Rövardotter och norsk fjälluft. Korpringarna kan mycket väl bli något stort.

En liten praktisk varning måste slutligen utfärdas: Det exemplar av Odinsbarn jag läst har jag faktiskt lånat på biblioteket, och det innehåller ett 30-tal sidor som är så illa skurna att det är omöjligt att läsa översta raden på dem. Jag hoppas att det inte gäller alltför stora delar av upplagan, för sådana böcker vill man verkligen inte ha. Slarvigt av förlaget och jätteirriterande att läsa.