Recension

: Råta
Råta Siri Pettersen
2015
Gyldendal
8/10

Fantasy mitt ibland oss

Utgiven 2015
ISBN 9788205482159
Sidor 497
Först utgiven 2014
Språk norska

Om författaren

Siri Pettersen (född 1971) debuterade som författare 2013 med Odinsbarn, första delen i fantasyserien Ravneringene (Korpringarna). Annars arbetar hon som art director i Oslo, där hon också bor.

Sök efter boken

I slutet av Odinsbarn – ja, det här är en recension av en uppföljare, så sluta genast att läsa om du inte vill veta hur föregångaren slutar – lämnade Hirka Ymslanden genom stenportarna. Delvis för att skydda det enda land hon minns att hon levt i från sitt eget skadliga inflytande, delvis för att eventuellt få reda på varifrån hon själv härstammar, odinsbarnet. Den svanslösa. Rötan.

I andra delen av Siri Pettersens fantasyserie Korpringarna, eller Ravneringene på originalspråk, har vår fantasyhjältinna alltså stigit ut ur sin egen värld – och rätt in i vår. När vi möter henne i början av Råta lever hon, papperslös som hon är, i ett kyrktorn i York där hon är behjälplig med smått och gott i församlingsverksamheten.

Hennes ankomst till vår värld har dock inte passerat obemärkt. Snart inser Hirka att hon är iakttagen. Jagad. Men av vem? Och varför?

Lyckligtvis låter inte Pettersens växlande berättarperspektiv oss helt lämna Ymslanden. Där har ju Hirka tvingats lämna Rime, arvtagare till den hierarkiska stat och religion som de båda försökt störta. Att det är lättare att riva ner än att bygga upp blir han snart varse. Var det ens ett meningsfullt offer de gjorde? Kommer han någonsin att få återse Hirka igen?

Det är ett oerhört spännande grepp av Pettersen att låta oss möta vår egen värld i en fantasyinramning på det här sättet – som främlingar. Hirka har ju hoppats på att hitta hem, på att få leva i en värld där hon inte längre är avvikande, kanske till och med är saknad, men den värld hon möter är svårt att förlika sig med. Den tycks lika kall och hård som ljuset och byggnaderna den skapat. Människor passerar varandra tätt, tätt och låtsas som att de inte ser varandras nöd. I en scen råkar Hirka hamna på en enorm soptipp och Pettersen lyckas verkligen förmedla det mardrömslika i det trivialt vardagliga, sett för första gången.

Naturligtvis är det inte helt vår egen värld heller. Också här finns varelser som inte hör hit. Men Pettersen anspelar också på allt från legender om vampyrer och den heliga graal till helt ordinärt missbruk och girighet. Bitvis associerar jag faktiskt till Förtrollad, filmen där en Disney-hjältinna på magisk väg hamnar i New York, där hon verkar minst sagt en smula udda med sina hjälpsamma smådjur och käcka sånger. Råta är förstås mörkare, men har också en hel del både komiska och tänkvärda poänger. Det är helt enkelt ganska roligt att se fantasyhjältar försöka hantera mobiltelefoner och liknande.

Ja, associationerna går åt många håll, från klassisk fantasy till modern samhällskritik och finurliga metaforer. Råta liknar en hel del, högt och lågt, men är också helt och hållet sig själv.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-09-26 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-02 20:48

Kategori: Recension | Recension: #6279

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?