De nummerlösa. De lever i stadens yttersta zon, en plats där staten upprätthåller kontrollen, men knappast människovärdet. De överlever på kriminalitet, på småjobb, på att rota i soporna eller på att sälja det lilla de har, sina kroppar. Få skulle sakna dem om de försvann.

Det är också vad som händer de nummerlösa tonåringarna Maya och Benjamin. En dag attackeras de, både på sitt håll, slås ut och vaknar upp i fångenskap. På Athena.

Athena är en hemlig organisation som utbildar agenter. Tillsammans med andra unga tvingas Maya och Benjamin genomgå en utbildning som pressar dem till det yttersta både fysiskt, psykiskt och moraliskt. Bara de bästa tar sig igenom utbildningen. De övriga, tja, lite svinn får man räkna med. Det är ju ändå ingen som saknar de här ungdomarna.

Athena är Marta Söderbergs tredje roman, men den första att utspela sig i en obestämd, dystopisk framtid. Likheterna med succéföregångare som Suzanne Collins Hungerspelen och Veronica Roths Divergent (men också med exempelvis teveserien Alias i sina bättre stunder) är inte svåra att se, och har dragits upp i ganska exakt varenda recension av Athena jag hittat. Liksom dem kommer förstås Söderbergs dystopi att följas upp, och jag tror att det kan bli bra när hennes framtidsvärld får lite mer kött på benen.

Så här långt känns den för all del relevant men också en smula generisk. Söderbergs framtid präglas av ett hierarkiskt, brutalt klassamhälle med kompromiss- men också konturlösa makthavare. Haven och luften är mer eller mindre förstörda och de flesta vilda djur utrotade. Det antyds dock att vi kommer att få veta mer om ursprunget till denna osköna nya värld, och då kan romanserien nog spetsas till på ett riktigt intressant sätt.

Klart är i alla fall att Söderberg är en tillräckligt bra författare för att få inte bara vår egen samtid utan också det kommande att gnistra mörkt.